Gamla projektorer visar kolanimationer av Augusta Strömberg.
Konst
Astrid Göransson möter Augusta Strömberg:
"Ibland känt mig som om hjärtat vore tomt"
Bror Hjorts hus
Visas 30 nov–26 jan
Utställningen har tidigare visats i Eskilstuna och Halmstad. Att den nu visas i Uppsala är välkommet. Augusta Strömberg (1866–1954) föddes i Skuttunge och vårdades på Ulleråker, och Astrid Göransson (f. 1956) kom i kontakt med hennes måleri under arbetet med ett verk till Akademiska sjukhusets entré.
Strömberg studerade på Tekniska skolan i Stockholm (idag Konstfack) och tog sig till New York 1896. Där startade hon porträttateljé, men drabbades snart av vanföreställningar med religiösa förtecken och fördes hem till Sverige.
Strömbergs uttryck är naivt, men likheterna med tidig modernism visar att hon är konstnärligt skolad. Hennes drivna bildberättande för samman vitt skilda händelser och platser på duken, ibland med religiösa motiv. I det sannolikt självbiografiska verket "Levernesteckning" växlar scenerna briljant mellan perspektiv – vilket ger betraktaren en kuslig överblick som påminner om mentalvårdens övervakning.
En stor del av Strömbergs verk består av porträtt av läkare och sjuksystrar. Andra patienter skildrade hon aldrig. Porträtten är platta, frontala som ikonmålningar, och kropparna stela, geometriska fodral som dragits över det levande inre som deras blickar avslöjar. Nya tekniker som airbrush, som hon retuscherade fotografier med i New York, påverkar på sina håll hennes penselföring. Det är glädjande att verken har lyfts fram i ljuset.
Astrid Göransson, still från filmen En Minut.
Strömbergs porträtt hänger på en tunn vägg av papper, som delar av konsthallen. Bakom den tar Astrid Göransson vid med en svit ansikten skulpterade i lera, alla med en lätt avvikande fysionomi. Att läsa dem som stand-ins för Strömbergs medpatienter är för enkelt. De föreställer ingen särskild, men är ändå alltid någon. Och det med en fullständig mänsklig värdighet, som påminner mig om den makt varje avbildning besitter.
Konstnären Astrid Göransson.
I konsthallens inre rum brummar gamla projektorer, monterade på en finurlig träkonstruktion, som visar kolanimationer av Göransson. I mina ögon gestaltar de främst skapandets förutsättningar för Strömberg: skörheten, det trägna arbetet i porträttateljén, längtan efter frihet och ett eget rum. Så möter hon Strömberg i ögonhöjd, utan att sjukdomen som så ofta annars blir ett distanserande undantag, och ett medryckande samtal uppstår. Som helhet är utställningen en fullträff.
Astrid Göransson, still från filmen "Ån", 2022.