Genom huvudfiguren åttaåriga Semlas funderingar och handlingar tecknas ett porträtt av en lillasyster som är högt älskad, men inte helt lätt att leva med.
Storasyster Bea (uttalat Bi) är övermänskligt snäll och stoisk. Trots att Semla förstör hennes sovrumsväggar, hennes kläder och häller gips i de dyra mockastövlarna är det på mamma och pappa som storasyster skriker. Inte på Semla.
"Du och jag, Semla", säger hon.
"Du och jag", svarar Semla.
Som kortfilmsregissör gillar Gisela Nadasy att gå mot strömmen och rikta strålkastaren mot sådant kollektivet tycker är självklart. Som i prisade kortfilmen "Efter skolan", som likt Gisela Nadasys debutbok "Semla, tio dagar extra allt" utspelar sig i Knivsta (där Gisela tidigare bodde).
Jag väljer att högläsa Semla för mina döttrar för att få lite reaktioner. För dem är dramat fängslande, och om tokigheterna som Semla hittar på säger min åttaåring. "Det är jättespännande. Inget går liksom bra."
Ur vuxenperspektivet är Semlas tilltag långt över gränsen. Om en del föräldrar på 1940-talet förfärades av Pippis ohyfs så kan jag bli oroad av den materiella förstörelse Semla orsakar.
Men tilltagen har en viktigare källa. Sorgen över att förlora sitt syskon. Ett barndomstrauma som ofta glöms bort, att vi en dag ska sluta bo med våra närmsta vänner och/eller största fiender.
Efter sagan säger min åttaåring:
"Vet du vad som är världens minsta fontän? Ögonen."
Så känns det att lämna sagan om Semla. Som en liten fontän av tårar.