Gustaf Sjökvist (1943 - 2015) var en av Sveriges mest framgångsrika dirigenter, organister och musiklivsorganisatö- ser. Han undervisade i kördirigering, han samarbetade med SR:s symfoniorkester, Radiokören och Radiojazzgrup- pen. Han orgelackompanjerade och turnerade med Arne Domnérus och hans jazzgrupp. Med sin egenhändigt grundade kör har han samarbetat med/beställt musik av en mångfald musiker och kompositörer. Lördagen den 11 september framförde så hans kör i Missionskyrkan en konsert med urval ur det bästa av körens enorma repertoar. Denna eftermiddag var Folke Alin körledare.
Konserten innehöll många och stundtals långa verk, och att göra en djupare bedömning av alla finns det helt enkelt inte plats för. All framförd musik var nutida d.v.s. antingen från sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal. Musiken var antin- gen milt eller kärvt fritonal och ställde alltid stora krav på sångarnas röstomfång. Många stycken innehöll svajande klangmassor av klusterkaraktär och med melodiinslag från antingen en enstaka körstämma eller någon solist. Detta var effektfullt, men i längden ganska enformigt.
Första verket, Ingvar Lidholms Laudi, uruppfördes 1977 och ansågs då vara så gott som omöjligt att sjunga för kör. Numera är stycket närmast en klassiker men fortfarande mycket svårt. Kören genomförde dess mix av unisona partier och stämimitationer, klustersång och dur/moll-ackord med engagemang och insiktsfullhet ända fram till det sista gnistrande durackordet. Konsertens andra verk, Jacob Mühlruds Kaddish (=bön för de döda) med vittnesmål om Förintelsen, kom att bli ett av konsertens mest gripande och berörande. Från en svagt klingande vemodig start med små tonsteg ökades intensiteten i volym och tonstegens storlek via ett altsolo i mitten till ett förtvivlans skri från sopranstämman till klusterklang som kulminerade i ett mollackord i fortissimo. Tydligare än så kan inte sorgens smärta uttryckas musikaliskt.
En välgörande kontrast blev Sven-David Sandströms Four Songs of Love (med text ur Höga Visan), en fyrfaldig demonstration av körklangens variationsrikedom i uttryck och klangfärg, kongenialt uttolkade under Alins säkra ledning. Georg Riedels deklamatoriskt textstyrda tonsättning av Tomas Tranströmers nästan surrealistiskt färgade skildring av ”arbetarnas paradis” i dikten ”November i forna DDR” framfördes med stor inlevelse och dynamik.
En närmast hymnliknande sång av Benny Andersson, ”De flyendes kör”, följdes av en nästan folkoristiskt färgad både melodi och text av Olle Adolphson, ”Nu kommer kvällen”; båda sångerna sjöngs lika vackert. Med dagens sista sång ville de medverkande önska oss en god kommande söndag; på programmet stod nämligen Duke Ellingtons sång ”Come Sunday”. När kören väl hittat rätt ton(art), något som krävde två misslyckade försök (aj aj!), kunde man blomma ut i riktig storbandsklang med Ellingtons typiskt snåriga harmonik skickligt fångad. Så kan musiken rakt och rättframt bygga en bro åt oss över de mörka vatten som sorgen efter en stor musikers bortgång lämnat.