Hanna Ljunghs ”Seismisk händelse” tar sin utgångspunkt i skalv som rapporteras i Malmberget. Termen används av gruvbolaget LKAB för att beskriva den seismiska aktivitet som malmbrytningen ger upphov till, och på bolagets hemsida finns en förteckning över seismiska händelser. I verket ryms också reflektioner över relationen mellan natur och ekonomi: ”Berget blir malm förs när det finns en ekonomisk bärighet i att utvinna den.”
I salen är tre högtalare utplacerade, mellan vilka långa aluminiumrör har monterats till en triangel. Området inringas. Ljungh rör sig utanför triangeln, med en bok i handen, ur vilka hon läser upp rapporter om seismiska händelser och dessas magnitud. Musikern Mattias Hållsten omsätter händelserna i ljud och låter de vibrerande bastonerna mullra ut i rummet.
Tanken är tydlig nog – ingreppen i berget ger återskalv i den pågående samtiden och marken skälver under våra fötter. Burkarna trillar från butikens hyllor. Men här försvåras just detta av lokalen – Vasasalens massiva, i sig gruvliknande stenvalv, är totalt orörligt. Ljudet studsar mellan de hårda väggarna, har ingenstans att ta vägen. Först när vissa frekvenser i Ljunghs röst slås ut av musiken under uppläsningen blir vibrationerna påtagliga. Det hela känns lite för milt (inte ens det lätta aluminiumstängerna sätts i rörelse). Och aningen kort. Ljungh hade gott kunnat ”plåga” publiken en stund till (tänk bara på den polska ljudkonstnären Anna Zaradny).
Kvällens andra verk ”Not so much eye (Love kitten edition)” framförs av Rebecca Digby som i interaktion med en videoprojektion av sig själv framför en inte alltför skönsjungen musik. Det är snyggt tajmat och samspelet mellan den inspelade och ”live”-Rebecca förnyar vår blick på vad interaktion kan vara. Videomediet synliggör här den dubbelgångareffekt som fruktades i den fotografiska bildens tidiga historia.
Digby upplöser gränserna mellan privat och offentligt – det är lätt att gripas av känslan att betrakta en pågående Youtube-inspelning i hemmets trygga vrå. Känslan av ensamhet förstärks när Digby lägger ner sin uppmickade ukulele för att krama om den uppförstorade projektionen av sig själv. Det är en syntetisk eskapism som når sin ände när Digby lämnas ensam kvar – projektionen går ut ur bilden (ännu en kommentar på mediet). Och ensam står hon kvar mot den vita väggen, fastbränd likt en bild som visats för länge på en plasmaskärm. Det är ett verk som lämnar avtryck av samtidens längtan efter bekräftelse.