Konsert
Roland Pöntinen, piano. Åke Holmquist, ciceron och introduktör
L v Beethoven: Pianosonat nr 30 E-Dur, op 109, nr 31 Ass-Dur op, op 110; 32 i c-moll, nr 32
Missionskyrkan
15 november
De storslagna planerna för 250-årsjubileet av Ludwig van Beethovens födelse grusades av covidpandemin. Två gånger måste Kammarmusikföreningens konsert med framförande av mästarens tre sista pianosonater ställas in. I måndags, drygt ett år senare, var det äntligen dags, med Roland Pöntinen vid flygeln och Beethovenkännaren Åke Holmquist som insiktsfull ciceron och introduktör.
Kanske hade Pöntinens batterier under väntetiden ackumulerat extra energi för den oerhörda urladdning som han presterade denna kväll var, menar jag, unik.
De tre sonaterna liknar varandra i sin uppbyggnad med kraftfulla, upproriska partier kontrasterande med sångbara, vackra melodier som ibland varieras innan de avlöses av ett nytt utbrott. Detta är inte ovanligt i Beethovens sena kompositioner men det vi fick höra denna kväll var något utöver det vanliga. I Pöntinens tolkning var element som takt och rytm sekundära i förhållande till känslorna som förmedlades. Kontrasterna mellan olika partier var inte bara stora, de var oerhörda: ett Allegro växte på ett ögonblick till en eruption under det att ett därpå följande Adagio tonades ner till en sorgsen, klagande sång. Ett så dynamiskt framförande ligger rätt långt från de tolkningar som tidigare varit gängse och skulle mot den bakgrunden kunna kallas "överdrivet" men denna kväll var det som om Beethoven själv spelade, gränslös och fullständigt kompromisslös. Utbrotten var omskakande och de återhållna partierna gripande.
Beethoven var, som Bengt Holmquist underströk, vid denna tidpunkt fullständigt döv och kunde inte höra den musik han skrev men han fortsatte ändå att komponera. Jag tror att han för sitt "inre öra" kunde höra den musik som han skrev och jag tänker mig vidare att just de växlingar mellan raseri och sorg över dövheten som plågade Beethoven var själva drivkraften bakom den kraft som i Pöntinens tolkningar släpptes lös och lät oss ana djupet av kompositörens förtvivlan.
I den sista och mest gripande sonaten som har endast två satser följs den inledande nästan hotfullt mörka variationssatsen av en längre melodiös Arietta och ett oändligt vackert Adagio, så definitivt i sin skönhet att, som det har sagts, ytterligare en sats efter denna vore helt otänkbar. När den sista tonen förklingat i Missionskyrkan följde en lång paus innan publikens stormande bifall bröt löst.