Om ”Poltergeist” anno 1982 skildrade den amerikanska drömmen materialiserad i påkostade nya villaförorter, är det snarare den amerikanska mardrömmen efter finanskrisen som utgör kulissen till 2015 års ”Poltergeist”. När Eric Bowen (Sam Rockwell) förlorar jobbet tvingas familjen flytta till ett enklare område med sjunkande huspriser och igenbommade shoppinggallerior, och lycka blir att ha åtminstone ett av tre kreditkort som inte är övertrasserat.
Men familjens son Griffin (Kyle Catlett) känner sig från början otrygg i det nya huset, särskilt då hans lillasyster Madison (Kennedi Clements) börjar prata med någon som inte är där. Att vara liten och rädd för mörkret har sällan gestaltats så väl som här, vilket givetvis blir tio gånger värre då de vuxna inte lyssnar på vad man säger. Att clowner i alla former är satans påfund repriseras dessutom väl från 1982 års version.
När Madison försvinner under ruskiga omständigheter – men visar sig finnas kvar i huset fast i en annan dimension – tvingas familjen dock inse att de står inför något fullständigt oförklarligt.
Det fanns många funderingar inför producenten Sam Raimis (”Evil dead”, Drag me to hell”) remake av Tobe Hoopers och Steven Spielbergs episka skräckfilmsklassiker. Men, tacksamt nog har Raimi och regissören Gil Kenan lyckas med en förvånansvärt varsam uppdatering av handlingen där 2000-talets spökjakt sker genom gps och drönare.
Här finns både den humor och spänning som präglade originalet, likaså ett fint barnperspektiv (utan att det för den skull rör sig om någon barnfilm) och föredömligt välgjord 3D. Frågan är – blir det en tvåa? Vi får hålla tummarna.