Konsert
Uppsala Kammarsolister
Uppsala Konsert & Kongress
Söndag 31 oktober
Musik i Upplands ensemble Kammarsolisterna har förstås visat förr genom åren vilken bredd och vilket kunnande den har, oberoende av vilka medlemmar som ingår för stunden. På denna söndagseftermiddag bestod kvintetten av Nils-Erik Sparf & Bernt Lysell, violiner, Brusk Zanganeh, violin & viola, Ylva-Li Zilliacus, viola, samt Per Nyström, cello. Som vanligt blev jag imponerad av både samklang och skicklighet.
Kvintetten hade lite att bita i konserten, med underrubriken "Från Mozart till Auerbach", även om man vände på den och startade med Lera Auerbach. Denna nutida mångsidiga rysk-amerikanska komponist är dessutom konstnär, pianist och författare. Inte illa. Här bjöds på hennes stråkkvartett "Cetera Desunt", där verknamnet betyder "Resten fattas". En lite humoristisk titel som syftar på att slutet av den åttonde och sista satsen är en lång paus. Även i övrigt var satstitlarna på latin och med en del filosofiska och smått religiösa innebörder. Nu är ofta den typen av bestämning på musiken mest av ondo då det stör tankarna en del när man lyssnar. Ylva-Li Zilliacus läste Niklas Rådströms dikt "Minns de befriade skuggorna" som introduktion.
Hur som helst var verket dynamiskt och omväxlande, från det subtilt vackra till brutala anfall på instrumenten. Här fanns ett rikt känslospektrum från musikalisk humor till reflekterande andlighet. Något som kan illustrera verkets mångsidighet är att när en person i publiken ljudligt tappade något på golvet så kändes det som att det ingick. Här krävdes både inställningen till att spela en match och att hinna känna in tonerna. Det lyckades man fint med.
Anton Weberns "Langsamer Satz" behövdes som en återställare innan det var dags för paus. Den högromantiska musiken skriven 1905 av en då blott 22-årig kompositör var med sina täta stämmor och vackra tematik en skön upplevelse, vackert utmejslad av ensemblen.
W A Mozart fick avsluta konserten med sin "Stråkkvintett Nr 3 C-dur", med sin ovanliga sättning med två altfioler i sättningen. Efter den föregående musiken kändes den gode Wolfgang Amadeus musik trots sin underliggande storhet snudd på för enkel denna gång. Det var som att hjärnans musikaliska uppladdning krävde mer. För andra var den säkert främst en återhämtning och återstart. Sedvanligt snyggt framförd av Uppsala Kammarsolister dock.