Animerat/Familj
Titel: Mufasa: Lejonkungen
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Aaron Pierre, Kelvin Harrisson Jr., Tiffany Boone
Regi: Barry Jenkins
Speltid: 118 min
Betyg: 2
För fem år sedan kom "Lejonkungen", en datoranimerad nyinspelning av Disneys klassiker från 1994. Filmen var så fotorealistisk att man tappade hakan. Man tappade också all form av känsla för karaktärerna. Resultatet var snyggt men själlöst. Tyvärr är det bara marginellt mer uttrycksfullt denna gång.
"Mufasa: Lejonkungen" är både en uppföljare och ett förspel till historien om Simba. En stormig kväll är hans dotter Kiara hemma med Timon och Pumbaa som barnvakter. Apan Rafiki kikar förbi och drar historien om hur allt började för hennes farfar Mufasa och om hur Scar blev den han var.
Regissören Barry Jenkins, Oscarsbelönad för "Moonlight" (2016), har gjort en aktuell film om att kämpa mot protektionism och rasism, men också om att skapa sina egna familjer. Hans förkärlek för extrema närbilder på ansikten har följt med men fungerar kanske inte lika bra när det handlar om ett datoranimerat lejon.
"Mufasa: Lejonkungen" är bäst när den inte blinkar mot sina föregångare. Men det konstanta klippandet till nutid för att Timon och Pumbaa ska dra några one-liners gör att filmen tappar fart och känns längre än vad den redan är.
Lin-Manuel Miranda har skrivit några käcka allsångslåtar men han är ingen Elton John. Trots stunder av fart och fläkt känns filmen i slutändan mest som två timmar National Geographic.