Roman
Han Kang
Jag tar inte farväl
Övers. Anders Karlsson, Okkyoung Park
Natur & Kultur
Det snöar oavbrutet i "Jag tar inte farväl". I författaren Gyeonghas dröm faller snön på en sluttning täckt med tusentals svarta trästockar som liknar gravstenar. Kort därefter, i en scen vars mardrömslika stämning känns som tagen från Ingmar Bergman, vadar berättarjaget ensamt i ett snöfall i det ödsliga landskapet på den sydkoreanska ön Jeju. I en ögonblicksbild från massakern på Jejus civilbefolkning år 1949 får anhöriga till de tiotusentals offren borsta bort snön från de dödas ansikten för att kunna hitta sina närmaste.
När Han Kang skildrar ett blodigt kapitel i Sydkoreas historia låter hon snön bygga en bro mellan det förflutna och nuet, och hon spelar på snösymbolikens hela arsenal: från bilder som frysts i det kollektiva minnet till tystnad, nedstämdhet och död.
Romanens handling svävar hela tiden på gränsen mellan dröm och verklighet. Ännu ung men utbränd och sjuklig kallas Gyeongha från Seoul till Jeju. Hennes vän, dokumentärfilmaren Inseon, har råkat ut för en olycka. I Inseons ödsligt belägna hus finns en burfågel som kommer att dö om inte Gyeongha hinner dit i tid. Berättelsen ljuder av röster från det förflutna, och den återkommer ständigt till kroppar: döda som levande, sjuka och stympade, gamla men förvånansvärt starka. Avskalat och precist ger författaren varje bild, varje replik och varje scen en nästan smärtsam skärpa. Han Kangs författarskap är i en klass för sig.