Orden suger genast tag i mig, drar mig in. Gör mig lika fascinerad av Honom, som huvudpersonen är i Sandra Beijers stilsäkra debutroman ”Det handlar om dig”.
Ja, för det är något med Beijers språkliga driv som gör det omöjligt att värja sig från denna egentligen så alldagliga, men för varje drabbad person unika, berättelse om en ungdomsförälskelse. För det är en berättelse om kärlek som ältats åtskilliga gånger i så väl verkligheten som i ungdomsbok efter ungdomsbok. Och det säger jag inte för att vara elak utan för att poängtera Beijers förmåga att fängsla även den mest förhärdade cyniker (eller något i den stilen i alla fall).
För orden liksom klistrar sig på näthinnan, vägrar släppa taget. Får mig att vända sida efter sida, i ett slags besatthet. Men så har Sandra Beijer också slipat på skrivförmågan i sin omtalade blogg ”Niotillfem” i ett antal år nu.
Till slut går dock den där blixtförälskelsen, både från min och från huvudpersonen sida, på tomgång. Det är lite svårt att förstå alla turer, även om det nog är så, om man granskar minnen från tonåren, att kärleken inte alltid är logisk. Åtminstone inte handlandet. Den tär, river upp sår samtidigt som den mitt i allt är så där himmelskt svindlande – om man väl vågar kasta sig in i den.
Betydligt trögare är språket i Alexandra-Therese Keinings debutroman "14". Trots att den ena händelsen efter den andra avlöser varandra så klumpar orden liksom ihop sig och fastnar under läsningen. Det märks med all tydlighet att Keining egentligen är filmskapare, för det överdramatiska tonläget skorrar.
Här kryllar det av olika personligheter och ämnen, där var och en av berättelserna i sig kunnat bli en egen bok. Men om Keining har den litterära förmågan att fördjupa karaktärer är jag osäker på.
Nu blir det istället för mycket av allt. Här trängs en pappas död och dotterns svårigheter att acceptera detta tillsammans med en mobbad kille som nästan dödas av sina plågoandar, en adopterad kille som i svartsjuka lämnar sin lillsyster i skogen för att dö, förälskelse i bästa vännen och så naturligtvis det sexuella övergreppet.
Är det något som Kenings roman visar på så är det att det är en konst att skriva för pappret och en annan sak för filmduken. Och man hoppas att redaktören nästa gång kan tygla denna vildsinta berättarglädje. För den är det inget fel på.