Låt börja med att konstatera – det är inte helt lätt att som vuxen recensera en film riktad till den yngre generationen. Att undertecknad som ung hyrde ”Labyrinth” sisådär femtioelva gånger med barndomsbästisen berodde inte på att det var en så värst bra film, snarare på dragkraften hos David Bowie och Jim Henson-dockor. Likväl kan bra barn- och ungdomsfilm vara fullkomligt förtrollande för alla åldrar – titta bara på en film som ”Ronja rövardotter”. Det handlar om att fånga det tidlösa som talar till såväl gammal som ung, vilket ofta är lättare sagt än gjort.
Med ”Maleficent” tar Disney hur som helst ett nytt grepp om Törnrosasagan, den som föddes ur Bröderna Grimms sagoberättande, blev till balett i Tjajkovskijs händer och till stilbildande animation i Disneys ”Törnrosa” anno 1959. Varför fen Maleficent egentligen blev ond får vi här också en välbehövlig förklaring till.
Vi landar i Maleficents barndom, där hon med kraftfulla vingar lever och frodas tillsammans med andra feer i det fredliga skogsriket. Nära ligger också kungadömet där människorna bor, och mötet med en människopojke leder till vänskap och ungdomlig kärlek. Men mänskligheten ska på det grymmaste sätt komma att förråda Maleficent, och ur sveket föds den onda fen som vi känner henne från sagorna. Här träder också filmens första problem in – huvudrollsinnehavaren. För Angelina Jolie med horn blir inte mycket mer än just Angelina Jolie med horn, hur mycket hon än försöker och hur mycket hon än producerat ”Maleficent”. Hennes motspelerska Elle Fanning gör bättre ifrån sig som den väna prinsessan Aurora. Berättelsen vindlar sig igenom den klassiska sagan med en hel del utstickare, där det något oväntade slutet med sin feministiska fräschör är ett av de bättre inslagen. Men vägen dit är lång och snårig, och mer än en gång fastnar historien i manusmässiga kullerbyttor och meningslösa transportsträckor.
”Maleficent” är regisserad av Robert Stromberg, mest känd som Oscarsbelönad specialeffektskapare till filmer som ”Alice i underlandet” och ”Avatar”. Robert Stromberg har i sin regidebut inte sparat på SFX-krutet – här flyger eldsflammor till höger och vänster, feer tindrar och gnistrar och 3D-skapade slott ser mer överkonstruerade ut än någonsin. Alla dessa effekter tränger tillsammans med den evinnerliga musiken bort det som hade kunna vara viktigt, inte en minut lämnas till stillhet och eftertanke. Fin är dock Lana Del Reys nytolkning av klassikern ”Once upon a dream”.