Artisten Prince är ett av de mer namnkunniga offren, liksom skådespelarna Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Hundratusentals andra amerikaner delar deras öde – död orsakad av opioider, ibland i form av legalt utskrivna tabletter, i andra fall i form av olagliga droger som heroin och fentanyl.
När direkta dödsoffer räknas i hundratusental på ett par decennier är naturligtvis siffran över missbrukare och drabbade anhöriga mångfalt större.
Åtminstone ur svensk synvinkel har frågan dock hamnat något under radarn. Det sker ju som bekant regelbundet annat, mer omedelbart spektakulärt, i USA. Skjutningar och den politisk-moraliska krisen drar naturligt nog blickarna till sig.
Därmed fyller journalisten Jonas Cullbergs gedigna reportagebok "En amerikansk epidemi" en relevant plats i samhällsjournalistiken.
Det är möjligt att den som är väl insatt i den amerikanska diskussionen finner boken alltför översiktlig. Men för oss andra är det belysande att följa Cullbergs redogörelse för hur missbruket kunde få fäste i det amerikanska samhället och snart eskalera okontrollerat.
Det är en i grunden tydlig historia som Cullberg berättar, där orsakssambanden verkar ganska uppenbara.
Här finns nämligen en klar början: Oxycontin. Det är det smärtstillande läkemedel som företaget Purdue Pharma på 1990-talet började lansera kraftfullt och med falska förespeglingar – man hävdade bland annat att det var mindre beroendeframkallande än andra liknande preparat.
Med massiva kampanjer riktade mot inte minst läkare lyckades företaget öka förskrivningen av läkemedlet många gånger om. Särskilt betydelsefullt blev att opioiders användningsområde breddades. Åtskilliga patienter som tidigare aldrig varit påtänkta för den här typen av läkemedel blev storkonsumenter. Ofta handlade det om människor från fattig amerikansk landsbygd med utslitna, värkande kroppar.
Det är en synnerligen smutsig och cynisk marknadsföringskampanj som Cullberg beskriver, på många sätt möjliggjord av det amerikanska systemets speciella förutsättningar.
Särskilt motbjudande är att familjen Sackler, som står bakom Purdue Pharma, parallellt med detta har velat framställa sig som filantroper; deras namn finns på många stora museer världen över.
Dock har flera institutioner på senare tid tagit avstånd från familjen. Dessutom väntar en gigantisk rättsprocess i opioidkrisens spår.
Oxycontin blev så småningom svårare att få tag på legalt. I stället flyttade handeln till den svarta marknaden. Många människor bytte preparat till det besläktade heroinet och i ett ytterligare steg till fentanyl.
Så den krassa slutsatsen blir att det som initierades inom samhällets och lagens ramar nu har hamnat i händerna på mexikanska drogkarteller. Men mekanismerna är ungefär desamma, konstaterar Cullberg. Det är helt enkelt en lukrativ bransch.
Strukturerna som möjliggjort krisen är ena sidan av Cullbergs bok. Den andra består av de många människor som han möter. Han rör sig från de ruffigaste stadskvarteren i Baltimore till övergivna småorter i West Virginia och Ohio. Ofta är missbruket som störst i de områden där Donald Trump har sitt starkaste stöd. Delvis handlar frågan – förstås – om klass och ras.
Persongalleriet är rikt. Vissa sidospår om grovt korrumperade poliser och skrupelfria läkare är som hämtade ur en James Ellroy-roman.
Därmed sagt att Jonas Cullberg har lyckats skriva en berättelse som pekar en bra bit bortom sitt uttalade ämne.