Trettio år senare handlar Freda’ fortfarande om vågsvall, vajande sädesfält och öppna himlar, med Unos smärtfyllda men smeksamma stämma som omedelbar igenkänningsfaktor. Det är också vemodet och den där rösten som förhindrar den här skivan från att bli mellanmjölkig. Stämningsmässigt och geografiskt landar de ofta någonstans mittemellan Kents svartsotiga arbetarstadsångest (Eskilstuna) och Freda’s bibelbältesbullerby (Gnosjö). Smärtsamt och välordnat på samma gång. Den kombinationen är både tidlös och vacker.
Bästa låt: ”Ta det som det är”