Vi befinner oss på en strand när boken tar sin början. Där lever ett namnlöst jag tillsammans med en liten flicka och de livnär sig på maneter och råttor. Vi kommer att befinna oss i detta gränstillstånd som stranden också är en metafor för genom hela boken.
Boken som sådan befinner sig också i ett gränstillstånd, lite väl raka marginaler för att vara diktsamling, för kort för att vara roman, prosalyrisk novell är kanske det närmaste vi kommer en definition. Innehållet är heller inte helt lätt att fånga. Mycket händer men det händer fort, någon dyker upp och försvinner, någon är nära att drunkna men lever i nästa andetag igen.
Flickan måste ses som en del av berättarjaget samtidigt som hon alltför tydligt kroppsligt interagerar med jaget i texten.
Gång på gång förgriper sig jaget på barnet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med de scenerna. Jag märker att jag håller boken längre ifrån mig. Vi vet inte vad jaget tänker, detta är en känslornas och kroppens text, den bultar och ilar, sörplar och tuggar, men tankarna är avlägsna. Stundtals känns det som att texten vill äckel för äcklets skull, det blir en snurrande orgie i övergrepp, kräkningar och födande.
Kanske har Lisa Gidlöf varit inspirerad av Mare Kandres mästerverk ”Bübins unge”, också det en bok om pubertet och gränsland, men jag kommer snarare att tänka på den franske författaren Georges Bataille, vars roman ”Ögats historia” sägs vara full av snusk för snuskets skull.
Roland Barthes hävdade dock att det snarare var ett symboliskt verk.
”Flickan” är definitivt ett verk tungt av symbolik, även om symboliken ibland är för avlägsen och ibland för övertydlig: ”Jag måste ta mig vidare utan henne, bort från hennes kvävande barnslighet. Bara så kan jag växa upp till den jag egentligen är.” Allt våld man som vuxen gör på sig själv är i ”Flickan” ett våld riktat mot det barn som man en gång var.
Jag tycker som sagt att det går för fort i berättelsen, den stannar aldrig upp och gestaltningen uteblir när känslorna skrivs ut. Lisa Gidlöf vill skildra smärta och lyckas också med den saken, men jag undrar var smärtan sitter? Vuxna blir vi ju alla.
Det kan göra ont när knoppar brister, men det här är långt ifrån en dikt av Karin Boye. Jag skulle vilja ha en fast mark att stå på i texten. Vad är det som gör att det gör så ont att hela texten är ett gurglande skrik? Det får vi inte veta.