Teater
Kul med en kvinna
Regi: Karin Enberg
Uppsala stadsteater, premiär lördag
I Uppsala län har 7,7 procent av alla anställda en chefsroll, enligt statistik från Ledarnas a-kassa. Det är med andra ord inte så konstigt att det finns en viss besatthet kring det där med ledarroller, hierarkier och maktstrukturer.
Och visst har maktstrukturerna har en given plats i kontorssatiren ”Kul med en kvinna”. Tripp, som mest bara vill få vara med, svansar efter Trapp, och överst i hierarkin återfinner vi chefen Truls. Någonstans – snarast vid sidan av – svävar kvinnorna (eller ”tjejerna” som de kallas), omkring; Marianne A, B och C (samtliga iförda kjol och blus). Och så Silvia, vars byxor och kavaj understryker skillnaden.
De många mötena fyllda med tomma management-floskler som ingen egentligen vet vad de betyder känns igen från verkligheten. Harangerna om måluppfyllelse, att jobba efter en modell summerad i en bokstavsförkortning, att hålla presentationsrundor trots att alla redan känner varandra. Och så de där teknikerna för att tysta det som stör. Som när Silvia vill ta ett kliv på karriärstegen. Det rubbar ordningen.
Vem skrattar man åt? Vem uppmärksammas? Jag kan inte låta bli att tänka på den morgonsoffa i vilken en (manlig) person initierar ett samtalsämne och en kvinnlig samtalspartner spinner vidare på ämnet i fråga, på vilket mannen abrupt avbryter och byter ämne. Och maken Jerker som inte är ett dugg bättre på att lyssna, sina översvallande kärleksyttringar till trots.
Scenografin är snygg och effektiv. Det är en fin sammansättning av skådespelare, med god dynamik sinsemellan. Och pjäsen håller ihop på ett bra sätt. I första akten presenteras premisserna – och det är inte utan att jag en stund blir orolig över hur allt ska knytas samman och inte fastna i ett tablåtänkande.
Men under andra akten tätnar historien och liksom tar tag i en. Det är stundtals smärtsamt att följa kampen för att höra till. Men ”Kul med en kvinna” presenterar andra förhållningssätt. För vad händer egentligen om man ber floskelleverantören att förtydliga vad denne menar? Kanske förändras något? Pjäsen ger befriande perspektiv på de interna maktkamperna – för spelar de egentligen någon roll utanför sitt eget mikrokosmos?