Kanske har konventionell skräck till viss del gjort sitt. Vi hoppar inte längre lika högt av hjärntörstande zombier eller flygande hajar, och den redan från början tröttsamma tortyrporrgenren i form av exempelvis ”Saw”-filmerna gör ärligt talat ingen glad. Dock, i allt för liten grad har skräckfilmer hittills utforskat det som verkligen skrämmer oss – vardagen. Att det hemska kan vara något som materialiseras framför våra ögon när vi minst anar det, och inte enbart lurandes i skuggorna utan rentav mitt på ljusa dagen.
På denna vardagsbetonade skräck har regissören David Robert Mitchell spunnit vidare i sin redan omtalade ”It follows”, en film som tacksamt nog inte söker skriva på näsan utan i stället presenterar ett både smart och indiebetonat bidrag till genren. 19-åriga Jay (Maika Monroe) lever ett vanligt tonårsliv i en dito vanlig villaförort, där livet mest kretsar kring att på ungas charmigt slappa vis hänga med vänner.
Men efter en dejt inklusive sex börjar mardrömmen. Det är nämligen inget vanligt sex Jay haft – i och med samlaget har hon också övertagit rollen som förföljd, något hennes dejt i fråga varit och med berått mod fört över till henne. Nu är det Jay som i sin tur förföljs av en kraft som kan anta vilken skepnad som helst. Det kan vara en gammal kvinna, en ung tjej eller till och med någon Jay känner och litar på. Den går och går tills den kommer fram, och den kommer inte att stanna förrän den uppnått sitt mål – att döda Jay.
Att se ”It follows” är lite som att återuppleva en riktigt skrämmande mardröm, där allt sker som i hallucinatorisk ultrarapid och man aldrig riktigt kan förutsäga nästa steg. Utan påkostade specialeffekter lyckas Mitchell skapa en lika tät som ruggig atmosfär, där skräcken hela tiden ligger och ruvar under den skenbart vardagliga ytan.
Maika Monroe är inget annat än genialiskt castad i rollen som Jay - som en veritabel klon av bortgångna Brittany Murphy speglar hon i sitt ansikte varje grad av det gastkramande skeendet (om än lite tröttsamt konventionellt avklädd i vissa scener). Soundtracket, signerad kompositören Disasterpiece, syr väl samman handlingen med skira, John Carpenter-inspirerade synttoner, och fotot är i sig en lisa att titta på. Snyggt sjuttiotalsaktigt är också det nästan kärleksfulla bruket av zoomlins, liksom en brunmurrig, närapå tidlös scenografi. ”It follows” tål med sina intrikata handlingstrådar och finurliga detaljer att ses både en och flera gånger, och kan med lite tur kanske gjuta nytt liv i den annars så förutsägbara skräckgenren.