Konsert
Uppsala internationella gitarrfestival
Konserthuset
14 oktober
Det blev hela känsloregistret när solisten Jacob Kellerman, dirigenten Christian Karlsen och Tallinn Chamber Orchestra förstärkta med gästsolisterna Leticia Moreno på violin och mezzosopranen Carina Vinke bjöd på Spansk afton. Det blev dramatik, smärtsam skönhet, uppsluppen glädje och allt däremellan. Kanske dock inte direkt det "torsdagsmys" som festivalens ständige och spirituelle konferencier Torbjörn Ivarsson småleende introducerade den som.
Men så handlade det om verk av kompositionella storheter som Manuel de Falla och Joaquín Rodrigo, framförda av internationellt kända namn. Efter att den hårt arbetande festivalgeneralen Klaus Pontvik dedikerat festivalen till sin nyss avlidna mor startade suveräna violinisten Leticia Moreno med tre små stycken av de Falla (som tur var inte hans "Nätter i spanska trädgårdar", som numera mest får mig att tänka på spanska trädgårdssniglar, så kallade mördarsniglar). Kvällens huvudsolist tog vid med betydligt modernare musik, unge Fransisco Colls "Turia", kraftfullt dynamisk musik byggd på flamencons grund.
Efter paus kom då kvällens höjdpunkt, "Concierto de Aranjuez", en komposition som måste vara bland det vackraste som skrivits. Jacob Kellerman gjorde den också full rättvisa, uppbackad av den livfulle dirigenten Christian Karlsen som ledde den superba kammarorkestern. Hur bra som helst, för de som inte var där: skaffa den underbara plattan med musiken, fick Grammis förra året!
Som om det inte var nog fortsatte man med Manuel de Fallas storslagna svit "El Amor Brujo" där bland annat den populära "Rituell elddans" ingår. Från början är detta balettmusik, man kan riktigt känna den rytmiska pregnansen. Här förstärktes den starka upplevelsen av mezzosopranen Carina Vinkes inlevelsefyllda stämma. Puh, en omtumlande upplevelse!
Den unge Pedro Martin inledde konsertserien tidigare på kvällen och visade sig vara en habil och flyhänt gitarrist. Men lite hade han nog tagit sig vatten över huvudet. Bandet där han fått med två välmeriterade brittisk musiker och namnkunnige jazzpianisten Adam Forkelid lät orepeterade och såg oinspirerade ut. Lägg till ett stundtals uselt ljud, för högt dessutom, och det blev inte helt lyckat. Först mot slutet av framträdandet började det arta sig, men det var så dags då.