Det finns historiska årtal, som sitter som berget i den svenska folksjälen. Det kanske mest spridda är 1632, förknippat med 6 november och dimman över Lützens slagfält, där Lejonet av Norden, dvs Gustav II Adolf tvingades bita i gräset. De i den äldre generationen som var med minns, hur dagen uppmärksammades med särskilda begivenheter. I Uppsala har den sedvänjan aldrig upphört. Det mesta med ett oskyldigt innehåll. Om något annat förekommer, visar det på en historielöshet om de grymma krig som Sverige en gång var invecklat i. Vilket lite kunskap och bildning borde råda bot på.
Av det skälet, men inte bara därför, vill man gärna rekommendera Ulrika Kärnborgs nya roman ”Saturnus tecken” till läsning. Det är en bok som går 400 år tillbaka i tiden till det 1600-tal då åtskilligt av det som styr vårt lands förvaltning och flera samhällsinstitutioner grundades. Men också till den period i Sveriges historia dit man brukar hänföra till allt ärorikt förflutet som omtalas i andra versen av nationalsången. Det var då landets stormaktstid inleddes med kriget i den ”stora oredans tid” mot Ryssland. Romanen följer förloppet fram till ett par år efter kungens död. Förutom krigen och livet i fält i det som i dag är Mellaneuropa, förmedlar Kärnborg också närbilder och porträtt med några av de viktigaste aktörerna.
Samtidigt finns där en diskussion om makten, dess bruk och missbruk, och om de storpolitiska förvecklingarna som ett rollspel. Metaforen med spelpjäser och de inblandade som marionetter har en framträdande plats i handlingen. Det tålmodiga folkets uppgift var att bära hela tiden ökande pålagor och bidra med soldater Där finns även ett feministiskt perspektiv, representerat av Gustav II Adolfs hustru drottning Maria Eleonora, som egentligen helt saknade en egen funktion.
Den som får det största utrymmet är rikskanslern Axel Oxenstierna, som av Kärnborg framställs som en omtänksam och godhjärtad gestalt. Riktigt så felfri och ädel var han nog inte, även om dagens politiker här kunde ha en del att lära. Också dennes hustru Anna hör till den rekorderliga sorten. Gustav Adolf själv ges en mera tvetydig framtoning, skicklig i krigskonstens mekanik men någon som aldrig vuxit ifrån pojkårens aptit på nya äventyr. Efter hand uppblandat med en del paranoia. Väl närmast författaren själv står den som dvärg presenterade Elisabeth, flöjtist och gycklare med sitt hjärta hos teatern. Dessutom länge Maria Eleonoras förtrogna. Det är politiken och krigsskådeplatserna som står i centrum. Kanske hade man önskat en något utförligare behandling av motsättningarna mellan katoliker och protestanter vid denna tid. En konflikt vars nutida motsvarighet sätter sin prägel på åtskilligt.
Annars finns där både exempel på kulturkrockar, nationalistiska sidoblickar, hovintriger och främmande makters sändebud och spioner, som tillsammans med dåtida sedvänjor förmedlar en ofta fint avlyssnad tidsatmosfär. Såväl romanens komposition och intrig som dess person- och miljögestaltning är för det mesta smakfullt genomförda och kan emellanåt påminna om ett par av våra främsta författare, PO Enquist och Per Wästberg. Även Ulrika Kärnborgs språk är värt en särskilt eloge. Med den stundvis arkaiserande stilen, drastiska formuleringar och de med exakt känsla mättade bilderna.