Ukelele är i sig ett lustigt instrument. De förkrympta gitarrerna och de som spelar på dem ser ofrånkomligen roliga ut i aktion, vilket ger ett par gratisskratt för artister som är ute efter att vara roliga. Det ensamt håller dock inte för en hel föreställning. The Ukelele Orchestra of Great Britains koncept låter snarare så tunt att jag innan showen tänker att de måste vara riktigt bra. Hur har de annars lyckats samla ihop så många lovord och trogna fans över hela världen genom att spela lite blandade klassiker och dra vitsar?
Det stämmer delvis. De åtta musikerna på scenen är utan tvekan skickliga ukelelemusiker med en bred repertoar. Men inledningsvis känns det ändå lite slentrian över konserten. Fram tills Patti Smiths ”Dancing barefoot” kommer i en förödande vacker version. Med de begränsade medel som ukelele som enda instrument ger lyckas de fånga hela låtens komplexitet. Och ungefär så fortsätter det. En del slentrian. Några briljanta stunder. Allt varvat med torra och väldigt brittiska skämt mellan låtarna.
Publiken, av vilka merparten garanterat sett bandet tidigare, är så taggade att engelsmännen knappt hinner visa sig på scenen innan de brister ut i gapskratt. Ibland är det motiverat. Andra gånger är poängerna väl billiga. Så att man tänker att de borde fokusera mer på musiken. Där blir det riktigt bra då och då, även om några av medlemmarna borde kosta på sig sånglektioner.
Att de bara använder ukeleles är inte bara en rolig gimmick utan ger ett egensinnigt uttryckssätt som inte låter som något annat coverband. Det frekventa vitsandet gör dock att gimmickkänslan ändå återkommer, vilket förstärks av att många låtar är valda utifrån lustighetsfaktor snarare än kvalitet. Om man valt att koncentrera sig på att göra bra tolkningar av bra låtar så kunde det ha blivit makalöst. Några nummer till i klass med ”Dancing barefoot” så skulle även jag ansluta mig till den fanatiska fanskaran, och till och med stå ut med dubbelt så många halvlyckade skämt.