Roman
Sofia Andruchovytj
Amadoka I
Övers. Nils Håkanson
Albert Bonniers förlag
Vi kan börja så här: släng alla försök till böcker om Ukrainas historia! Läs den här i stället! "Amadoka" av Sofia Andruchovytj är en vindlande familjekrönika, en allegori och en starkt realistisk skildring av Ukraina och dess folk. Det är härlig läsning på alla sätt. Härlig och utmanande. Här finns inga robusta berättartekniska grepp och ingen tydlig dramaturgi. Boken är som en dröm där tid och rum är som vatten mellan fingrarna, och Uppsalabördige översättaren Nils Håkanson hänger med på ett lyhört och känsligt sätt.
Boken inleds med ett möte med Bohdan, en soldat på ett sjukhus. Han har minnesförlust och hans kropp och ansikte är vanställda av krigsskador. En kvinna kommer till hans sjukbädd och återberättar hans familjs historia. Aha, tänker läsaren, mannen är en metafor för Ukraina – en allegori över ett sårat och vanställt land, i sekler utsatt för våld och berövad allt nationellt minne. Men Sofia Andruchovytj är en vassare berättare än så, och hon tar med oss ned i djupet av Ukrainas såriga och obekväma historia. Det finns inget allegoriskt i de människor vi möter i Andruchovytjs ukrainska universum: de är människor, fega och modiga, vacklande och tvärsäkra, och genom dem låter hon oss se Ukraina i all sin skönhet och sorg: banden till Ryssland, traumat kring Stalinterrorn och 1930-talets hungerkatastrofer. Hon berätta om ukrainare som offer, men också förövare, på såväl Hitlers som Stalins sida. Och framförallt – Andruchovytj fångar historiens flyktighet. Vem är kvinnan som berättar Bohdans historia i smärtsam detaljrikedom? Vad vet hon? Hur vet hon allt hon vet? Och varför kan Bohdan bara minnas namn på akvariefiskar?
Och vart har sjön Amadoka tagit vägen? Den som finns, mitt i Ukraina, på en mängd antika och medeltida kartor och beskrivs på samma detaljerade sätt som dess motsats i Nordatlanten, ön Thule. Vart tar länder, sjöar och minnen vägen? Sofia Andruchovytj manar fram ett Ukraina som inte är endimensionellt hjältemodigt, utan ett land som, precis som alla andra, har obehagliga fläckar på sin historia.
Just det här greppet, att genom gamla familjeminnen mana fram en verklighet är vanligt i den litteratur som har uppstått i de länder som varit under det sovjetiska förtrycket. Slitna fotografier och tummade brev i en gammal låda någonstans, enstaka minnessaker blir till murbräckor som tar sig igenom all officiell historieskrivnings murar. Ett levande minne, bortom heroism och demonisering.