"Släkte" är ett kammarspel från de övergivnas värld. En skånsk noirskildring av en familjemiddag som är så långt från solsidan som tänkas kan. En liten, ganska logisk värld av förfall och en aldrig sinande hopplöshet inför framtiden.
Det är ingen efterlängtad träff när Jes tar med sin styvfar Gösta från hemmet och åker ut till brorsan på landet för att fira Göstas födelsedag. Jakob är hans halvbror, men lite frånvarande för tillfället eftersom han sitter inne efter ett oerhört misslyckat kioskrån där bytet uteblev men där han lyckades bli biten i baken av en vakthund.
Jakobs lilla ställe ägs av greven. Det är skånsk lokalfärg över klasskonflikterna och allt är statt i stadigt förfall. Vräkning står för dörren, Jakobs fru Linda är arbetslös, sonen Amadeus är så övergiven som bara ett barn kan vara – men en hejare på soft air gun, som en dyster föraning om sina egna alternativ framöver.
Det enda som är säkrat till familjemiddagen är ölen och spriten, kanske den enda gemensamma nämnaren för familjen, utan att de är direkt alkoholister. Småsupandet, de kulturella vanorna runt snapsar som sköljs ner med en stor stark, är solkiga igenkänningstecknen som alla i familjen kan relatera till.
Jes, som egentligen heter Jesper, är berättelsens motor och förutsättning. Han är den ende som kan kallas delvis skötsam. Han röjer i Lindas slummiga kök, hittar några gamla kycklingfiléer som kan duga till middag, tröstar Amadeus när Linda fyllnar till, ser om den demente Gösta när han tappar orienteringen. Han är normaliteten i ett litet drama om eländet.
Torbjörn Flygt har en förmåga, långt utöver den dramatiska psykologin, att ladda vardagsdetaljer med bärande information som kanske utgör den egentliga gestaltningen. Det är en filmisk begåvning som bär ganska långt. Sådant som kycklingfiléernas vita, förtorkade kanter och iskristallerna utanpå. Eller kolsyrekänslan av en kall öl när den passerar svalget, det milda lugnet när alkoholen börjar verka.
Gestaltningen av familjen är mera typkatalog, men också den filmberättad. Markörerna för fattigdom och kriminalitet placeras på de rätta ställena. Det som är så obarmhärtigt, trots Flygts tydliga medkänsla, är familjemedlemmarnas oförmåga att hamna på rätt sida i valet mellan rimligt och orimligt. Man snubblar lite lätt och ramlar vid sidan av dygdens stig. Den riktiga farsan var frånvarande. Gösta var i sin krafts dagar oberäknelig, grym och god i snabba växlingar. Morsan Karin rökte sig in i döden. Brorsan Jakob väljer alltid det snabba och dumma alternativet. Jes å sin sida har jobb och tränar på gym, men balanserar hela tiden på en labil gräns och står alltså hotande nära samma elände.
Skänker Flygt oss något hopp? Nej, men han gör ändå människor av sin fattiga familj. Han visar på den tunna gränsen mellan rätt och fel. Familjens galna val inte är monstruösa, bara lite för korkade och utflippade. Flygt blottlägger den förödande logiken i utförslöpans accelererande kraft.
"Släkte" är en djupt moralisk berättelse som återigen lär oss den samhälleliga solidaritetens nödvändighet. Jakob är vår bror, Linda vår syster. Det mesta hos dem är på tok, men här finns också smala strimmor av hopp, ånger och insikt. Deras oförmåga ställer vår egen vilja i ljuset. Om vi inte ser det mest eländiga har vi aldrig sett människans gräns och möjlighet.