Konst
Hanna Beling
"Öga mot öga"
Bror Hjorths Hus (t.o.m 26 januari)
Det är nästan omöjligt att missta en skulptur av Hanna Beling för ett verk av någon annan. Uttrycket är så specifikt och så tydligt. Alla skulpturer bär visserligen spår av skulptörens hand, men inte i samma utsträckning som Belings arbeten.
Det är också svårt att hålla reda på vilka verk av konstnären en sett tidigare. Det beror förstås dels på att motiven – som de egna döttrarna, chihuahua-hundarna, grisarna – ofta återkommer. Men också på att verken sitter ihop och är sammanlänkande, nästan som en enda växande kropp.
Att stiga in på Bror Hjorths Hus och utställningen ”Öga mot öga” känns som komma hem till en bekant. Igenkänningen är omedelbar. Eller kanske snarare som att hitta sitt sällskap på en stimmig krog. Där är ni ju allesammans!
Rummet är fullt av möjliga fixeringspunkter, men det går nästan inte att undvika att först lägga ögonen på den enorma torson ”Anna Tora Elsa”, som stirrar mot ingången med den frånvarande blick som går igen i så många av Belings människoskulpturer. Det är en blick som bara är, ointresserad av underordna sig det sammanhang som omgivningen innebär. Det stora silikonhuvudet har hår av hushållspappersrullar och rör sig nästan omärkligt då och då, som om det ville ge betraktaren en hemlig signal.
På fönsterblecket bakom det enorma huvudet klättrar en liten brun palmmård som ser förskrämd ut. Bakom hörnet sitter ytterligare en Tora. Den här gången i helfigur, sittande på knä. I ett stort format.
Skalan är viktig för Beling, och det syns också tydligt i rummet, där stort gång på gång ställt mot smått.
Ett gäng hårlösa devon rex-byster och några bulligare perser-katter trängs på höga podier. I rummets ena ända en liten kattunge i aluminium, i den andra samma kattunge men gigantisk och i målad plast.
Till skillnad från människorna vill djuren ha kontakt. Deras stora glasögon glor nästan bedjande och vill haka fast i sina åskådare. Djuren är kul och fungerar väldigt bra som offentliga verk, vilket Uppsala har flera exempel på. I konsthallsmiljön fungerar dock människogestalterna snäppet bättre. Det är i dem Beling verkligen glänser som skulptör.
”Vit Stina”, ”Blå Stina” och ”Rosa Stina” är tre byster som bildar en effektiv liten grupp som visar Belings förkärlek för renässansens porträttkonst. Det finns en svåråtkomlig närhet i Belings människor. Det skulle kunna bero på att hon känner sina motiv så bra, men också på att hon känner människan som varelse och modellerar fram sina figurer utifrån kunskapen. Samma känsla av närhet finns för övrigt också i de relativt människolika djuren orangutang och gris.
Det är inte helt enkelt att ringa in orsaken till att Belings uttryck är så igenkännligt och eget. Konstkritikern Susanna Slöör har i en katalogtext skrivit att Hanna Beling vrider upp karaktäristiken hos de gestalter hon avbildar, men bara en liten smula, aldrig så mycket att hon skulle närma sig en karikatyr. Det ligget något i det.
Det finns också en tydlig omsorg i Belings bästa skulpturer. De modellerade skulpturerna bär i sina ytor ett minne av sin långsamma skapelseprocess.
Belings figurer passar utmärkt hos Bror Hjorth. Utställningen skulle kunna beskrivas som en spegling av skulptörens ateljé, och att gå från det ena rummet till det andra ger ett fint mervärde.
