Koreografen Joseph Sturdys danstolkning av Shakespeares ”Macbeth” är effektfull och ödesmättad. Linda Stolpe Margenberg hade dock önskat mer personlighetsutveckling hos karaktärerna.
Röken ligger tung när de tio dansarna äntrar den dunkelt belysta scenen för lördagskvällens premiär av ”Macbeth”. Raskt marscherande rör de sig i en diagonal kvadrat, hälarna slår mot golvet när de synkroniserat och effektfullt byter riktning, likt ett f¬¬iskstim. Det är här som Macbeth (Malcolm Sutherland) möter de tre häxor som utdelar den avgörande spådomen om kungakronan. Han kastas mellan dem, närmast viljelöst, som vore han ett offer för yttre makter. Dovt mullrande ackompanjerar musiken hans plågande framtoning. ¬¬
En av häxorna, dansad av Sophie Flannery Prune Vergères, har en mer framträdande roll. Hon gör en stark insats – med såväl kraft som lätthet ger hon liv till första häxan. Det går en ödesmättad tråd mellan henne och Macbeth, så fort hon kommer in på scenen laddas atmosfären. Hon följer oss genom föreställningen, likt en lockande kraft och ett ständigt närvarande skärande samvete. Med fingret ritar hon en cirkel runt hans huvud – som en antydan om att det som pågår främst äger rum inom oss själva. Macbeth framstår som en förtvivlans man, fångad av sitt öde. Lika ensamt avskuren verkar lady Macbeth (Mathilde Van de Wiele). På var sitt håll kämpar makarna, men kanske mest emot sig själva? En tung sten läggs på lady Macbeths hand – som vore hon även hon fast i ett obönhörligt fortskridande förlopp.
Det är talande hur Macbeths själsliga död sammanfaller med mordet på Duncan – fram till att gärningen begåtts finns rum för mänsklighet och tvivel. Liggandes likt en död släpas han av scenen av sin hustru. Scenen har potential, men man borde ha tagit vara på den möjlighet till personlighetsförändring som den rymmer. Macbeth ger ett lika skyldigt, oskyldigt plågat intryck föreställningen igenom.
Scenografin är avskalad men effektiv. Den genomskinliga vattentanken fylls av blod när paret till mässliknande toner förgäves försöker tvätta sig rena från sina synder. Samma vattentank rymmer lady Macbeths död, när dådet kommer ikapp henne. Macbeth själv möter också sitt öde – i enlighet med häxornas utsägelse kommer hämnden. När den vandrande Birnams skog – här i form av pappersgranar – sprids ut över scenen av dansarna är slutet nära. Macbeth dansar liggandes, förgäves sparkande mot granarna som ställs upp igen. Det är en omöjlig kamp. Men kanske kan tragedin påminna oss om vikten av att själva tänka efter och begrunda konsekvenserna av våra handlingar i stället för att blint lyda en auktoritet eller given utsaga.