Drama/Sport
Titel: Forever
Visas på: Bio
I rollerna: Flutra Cela, Judith Sigfridsson, Agnes Lindström Bolmgren
Regi: Anders Hazelius
Speltid: 103 min
Betyg: 3
Om man ska tro svensk film är fotboll antingen fullt av psykisk ohälsa och skitstövelbeteende ("Tigrar", "Jag är Zlatan") eller så består den av ett gäng kufiska lantisar ("Offside"). Någon riktig spelglädje har inte känts sedan Bo Widerbergs landslagstäta barnsaga "Fimpen" från 1974. Inte heller "Forever" får en att vilja snöra på sig dobbarna eller ställa sig upp och jubla. Men så är den också mycket mer ett tonårsdrama än en fotbollsmatch.
Mila (Flutra Cela) och Kia (Judith Sigfridsson) är bästa vänner både i och utanför fotbollen. In på plan kliver nya tränaren Lollo (Agnes Lindström Bolmgren) och tar död på all glädje – fotboll ska inte vara roligt, det är allvar. Bestraffningar, kritik och att vinna är viktigare än att stötta och ha kul. Vänskapen börjar slitas isär. Kia är mer intresserad av gemenskapen (och en potentiell pojkvän) men för Mila är det annorlunda. Hon drömmer om fotboll, med väggarna täckta av planscher, inte ens taket får vara ifred från en bild på Ullevi.
Hur får man två skådespelare att spela fotboll trovärdigt? Man anlitar två fotbollsspelare att skådespela i stället. Flutra Cela och Judith Sigridsson som tonåriga bästisar och fotbollstjejer imponerar stort. Att det är deras filmdebut märks inte och utan dem hade filmen varit död i första halvlek. Manusförfattaren Jessika Jankert har skrivit en svensk "Skruva den som Beckham" via "Fucking Åmål", med tonårssvärtan som medföljer. "Forever" är en berättelse om de slitsamma tonårsåren av hormonstinna känslor, mobbing, söta pojkar och inte minst identitetssökande. Porträtten är ofta hjärtskärande, mycket tack vare skådespelarna och Anders Hazelius regi. Tyvärr trampar den lite väl mycket på bekant mark snarare än dribblar fram engagemang på det välklippta gräset.
Anders Hazelius lyckas vid ett par tillfällen placera oss emotionellt på fotbollsplanen med fladdrande ljus och slow motion – men någon riktig kärlek till sporten uppstår aldrig. När Lollo frågar laget "Varför spelar ni fotboll?" svarar Mila "För att vinna". Vilket gör det svårt att hitta och förstå passionen som Mila uppenbarligen har för att sparka boll. "Forever" är en känslomässigt stark berättelse som i slutändan saknar ett vinnande målskott.