Roman
John Ajvide Lindqvist
Sommaren 1985
Ordfront förlag
Scenen är Särsö i Stockholms skärgård, en plats som sägs ha utgjort förebilden för Astrid Lindgrens böcker om Saltkråkan. Här sammanstrålar varje sommar ett gäng ungdomar, fyra killar och tre tjejer som känner varandra utan och innan. Deras gemenskap har hittills varit okomplicerad och självklar. Men sommaren 1985, den sommaren när världens främsta artister samlas till den gigantiska Live Aid-galan till förmån för världens svältande, blir mycket annorlunda.
Alla utom en i gänget, den klurige Wille som är 13 år, har fyllt 14. Alla har förändrats. Stämningar förändras, relationer gungar, nya spänningar dallrar i luften. Tjejerna har fått former, och killarna tuppar sig. En dag bestämmer de sig för att – som en strikt killgrej, hemlig för tjejerna – lämna sommarparadiset och åka ut till den klippiga och dystra ön Svärtan. Där, på stranden, hittar de en sjöjungfru. Hon är bunden och sargad, men hon lever. Hos berättarjaget Johannes väcker varelsen en skräckblandad empati, och han övertalar sina ytterst tveksamma kompisar att ta med henne hem till Särsö och lägga henne i en uttjänt jacuzzi i en sjöbod för att rädda henne undan kvävningsdöden. För sjöjungfrun andas med gälar. Fjäll och fiskstjärt har hon också – och många vassa tänder.
På något sätt påminner sjöjungfrun Johannes om hans döda lillasyster Olivia. Hon står för levande magi, fantasin som har blivit verklighet. Ett mirakel. Men hon har alltså mycket vassa tänder – och vad hon än är, så inte är det människa. Samtidigt träder ungdomarnas vanliga 1980-talsvärld fram: det är skilsmässor och bad, missbruk och blandband, och såväl Johannes som bästa sommarkompisen Felicia inser att de inte – ursäkta klyschan – känner sig hemma i sina könsidentiteter. Och nej, "Sommaren 1985" är nog inte avsedd att vara en riktig "skräckis" i stil med John Ajvide Lindqvists tidigare böcker om övernaturliga varelser. Den handlar egentligen inte så mycket om själva sjöjungfrun, som om de svallvågor som hon åstadkommer i gängets relationer. Mest av allt, tycks det mig, handlar den om Johannes, barnet som håller på att bli vuxen, och hans ensamhet. Det här är ingen av Ajvide Lindqvists bästa romaner. Men den är en fin skildring av gränslandet mellan barndom och vuxenhet – och den är bitvis riktigt rolig.