Den här veckan har det talats mycket om Nobelpristagaren Patrick Modianos ”minneskonst”, ständigt på spaning efter den tid som flytt. Nåja. När de kommer till den konsten lär han ändå slås på nikotinfingrarna av vilken samtida, amerikansk skräckfilm som helst. Herregud vilket ensidigt bakåtblickande genren har ägnat sig åt på senare tid.
Värst hittills är aktuella "Annabelle", en prequel till förra årets "The Conjuring". När den besatta dockan med rosenkinderna och de blodröda läpparna åter dyker upp på duken finns det inte en scen, inte en bildruta, som man inte tycker sig ha sett förut. Regissören John R Leonetti har kört ned hela skräckfilmshistorien i sin blodiga köttkvarn, och ut kommer förutom de eviga klichéerna (dörrar som slås igen, hår över ögonen, mörka källare, speldosor) även hela ryggradsbitar från klassiska föregångare. Utan märgen.
Framför allt återuppväcks 70- och det tidiga 80-talet. Referenserna till "Den onda dockan" och "Rosemarys baby" är uppenbara. Men även "Exorcisten" spökar. Här finns demonen, som hungrar efter det vackra, framgångsrika och superkära parets dotter. Och här finns prästen, som ska försöka ställa allting till rätta. Japp, även det en gammal grundmatris i genren: När samhället hotas av kaoset står hoppet till beprövade institutioner som kyrka och kärnfamilj.
Visst finns det någon rätt skrämmande scen här och där, men generellt vilar "Annabelle" lika tryggt i sin tradition som de i skräcksammanhang överexploaterade katolska prästerna gör i sin. Tittaren kan slappna av. Ingenting oväntat kommer att hända.