Samtidigt som jag läser Johan Hiltons fina essäbok ”Monster i garderoben” återvänder jag till Freuds ”Tre avhandlingar om sexualteori”. Det är anmärkningsvärt hur nyktert dessa över hundra år gamla texter behandlar homosexuella. Perversa? Kanske, men det är vi alla, menar Freud.
Hos några av hans efterföljare – uppenbart svårt neurotiserade av kastaktionskomplex – kommer tonen att bli en annan. Hilton kartlägger psykoanalytikernas med tiden allt vansinnigare fantasier om de homosexuella som emotionellt efterblivna, brottsliga, pedofila etcetera. Några decennier in på 1900-talet har det upprättats ett slags mentalt bögbestiarium som författare och filmskapare glatt öser ur när de vill skrämmas. De sexuellt avvikande lurar överallt. Men läskigast av alla är ändå ”mammamonstret”, den underjordiska skapelsens krona och hela problemets orsak.
Skräcken inför henne antar i USA panikproportioner. Den psykoanalytiskt inspirerade författaren Philip Wylie sätter ord på den när han i "Generation of vipers" (1942) skriver: ”Jag ger er mamman. (…) Jag ger er Proserpina, helvetets drottning. Jag ger er lågprisbutikernas Lilith, moder till Kain, den giftiga svarta änkan som äter sitt byte och längst ned i denna uppräkning alla såpoperors höjdpunkt: den amerikanska Askungens moder.”
Så vad är egentligen problemet med den stackars mamman? Det beror på vem som har ordet. Men oftast är det hennes klängiga och överbeskyddande beteende som lyfts fram. Det anses inte bara förstöra söner och familjer, utan får snart storpolitiska dimensioner när det binds samman med välfärdsstaten och dess föreställda demoralisering av medborgarna. Liksom den mordiske och homosexuelle Norman Bates i ”Psycho” är den yttersta konsekvensen av sin kontrollerande mor, är det homosexuella och kriminella USA enligt en framväxande uppfattning den yttersta konsekvensen av det abstrakta Mammamonstrets paternalistiska mjukmakt.
Vid tiden för kalla kriget tycks det oklart vilket hot som är värst, det från kommunisterna eller bögarna. Och även om vissa spekulerar i att det nog egentligen är samma kategori – kommunismen är en bögideologi, och bögarna är oftast kommunister – så rensar McCarthy ändå ut båda två ur statsapparaten, för säkerhets skull.
Johan Hilton ger med andra ord en bred och perspektivrik exposé över den manliga homosexualitetens moderna idéhistoria och dess konsekvenser. Kanske radar han ibland upp lite väl många exempel för att illustrera sina teser, men det är petitesser: boken är överlag lika spännande som vilken Hitchcock-film som helst.
Att han valt att spegla hela sitt stoff genom den homosexuelle Anthony Perkins (som spelade och starkt identifierade sig med Norman Bates i ”Psycho”) är smart. Hos honom får allting kropp och konkret gestaltning: psykoanalysens spekulationer, det obligatoriska hemlighetsmakeriet och, naturligtvis – fantasierna om mammamonstret.
De lever för övrigt än, i populärkulturen och i allvarligare sammanhang. När till exempel Knausgård söker svaret på gåtan Breivik i mördarens mammabundenhet och påstådda homosexualitet, kan man höra henne morra från källaren.