”Return to forever” är en anmärkningsvärd skiva av flera anledningar. Dels för att Hannovertruppen 2015 firar 50 år som band och även om debuten ”Lonesome crow” inte släpptes förrän bandet hunnit fylla sju är det en imponerande siffra, det är också svindlande att tänka på att superhitarna ”Rock you like a hurricane” och ”Wind of change” har 31 respektive 24 år på nacken.
Men ”Return to forever” är också anmärkningsvärd eftersom den egentligen inte borde finnas. Efter skivan ”Sting in the tail” (2010) aviserade bandet nämligen att det var dags för avskedsturné.
När denna avskedsturné nådde Sverige och Sandviken för det som utannonserats som den sista Sverigespelningen någonsin i december 2012 hade det redan då i egentlig mening upphört att vara en avskedsturné. Man hade också hunnit släppa en skiva med gammal skåpmat i form av nyinspelade hits och covers underfundigt döpt till ”Comeblack” (2011).
I somras var bandet tillbaka i Sverige för en spelning i Dalhalla utanför Rättvik och här står vi alltså nu med Scorpions 18:e studiogiv som bygger på både nyskrivet material och tidigare outgivna låtar från 80- och 90-talet.
Redan i öppningsspåret ”Going out with a bang” deklarerar herrarna att de nu är redo att göra stor sorti med en rejäl smäll. I ”Eye of the storm” sjunger Klaus Meine, bandets oefterhärmlige sångare sedan 1969 om hur han skickar vykort från fjärran platser men att han nu är på väg hem. I mysgungande ”Rollin’ Home” konstateras att ”This rock is rollin’ home”.
Kanske är detta tecken på att bandet är på väg att faktiskt göra allvar av hoten om att gå i pension. Om ”Return to forever” nu visar sig vara bandets svanesång kan de lämna scenen med högburet huvud. För plötsligt låter man nästintill ungdomligt uppsluppna. Ja, det låter faktiskt som om det varit väldigt roligt att spela in den här skivan, något som skulle kunna tyda på att skälen till den uppskjutna pensioneringen inte varit enbart ekonomiska.
Det fullkomligt kryllar av starka rocklåtar, nämnda ”Going out with a bang”, singeln ”We built this house” och den mogensvängiga ”The Scratch”. Men också riffrökarna ”Rock ’n’ roll band” och ”Hard rockin’ the place” sticker ut lite extra.
För hur ostiga titlarna än ter sig i skrift visar musiken att Scorpions fortfarande är att räkna med. Inte ens Klaus Meines stundtals horribla engelska kan förta den känslan. Den finstämda avslutaren ”Gypsy Life” är kanske inte någon ny ”Wind of change”, men en vacker punkt på en fantastisk karriär.
Med Scorpions kan man dock aldrig vara säker, ett ”farväl” blir ju så lätt till ett ”på återseende”.
Bästa låt: Rollin’ Home