Ännu en klassisk saga har klätts i ny skrud för att kännas fräsch för den unga publiken. Turen har kommit till Bröderna Grimms Snövit och den här gången står välkända ansikten som Nanne Grönvall, Ellen Bergström, Yohio och Niclas Wahlgren i frontlinjen.
Med en scenografi där digitala projiceringar ger berättelsen den sagolika inramningen har sagan fått behålla sin huvudsakliga dramaturgi. Ursprungsberättelsen är en om avundsjuka och oskuldsfullhet, vänskap och solidaritet, evig kärlek och bottenlös sorg. I Robert Dröses bearbetning förläggs dock de stora känslorna till periferin. ”Snövit – The Musical” är mer en skojfrisk flirt med dagens unga än en föreställning som på allvar behandlar död, avund och kärlek.
Ellen Bergströms Snövit är en godhjärtad och naiv 15-åring som stampar med foten när hon blir skickad till sitt rum och som älskar att leka kull och gosa med sina mjukisdjur. Karaktären blir något fnissig men övertygar i sångnumren där Bergströms röst är som klippt och skuren för sammanhanget. Och problemet med de väl tramsiga rolltolkningarna är återkommande i ”Snövit – The Musical”. Skådespelarna gör sitt utifrån den humoristiska ton som uppsättningen formas av och som gör att även de mest dramatiska scener ska kryddas med överdrivna dödsryckningar och lättsamma skämt.
Om humorn hade fått stanna i de passager där den verkligen fungerar hade musikalen blivit mer än en skrattfest fylld med pruttskämt och blinkningar till sociala medier och populärkultur. Det går till exempel inte att få nog av de sju dvärgarna – alla med namnet Konrad – som gör entré till en dundrande eurodisco-dänga och blinkande klubbljus. Barnen i bänkraderna viker sig av skratt när de sju dansar och pratar med varandra på olika dialekter. Även Nanne Grönvalls onda drottning är ett exempel på när man slår huvudet på spiken. Iskall, självcentrerad och gåshudsframkallande i musiknumren är hon kvällens starkast lysande stjärna. Yohio imponerar med sin sång men blir väl stel som kaxig och utseendefixerad prins.
Utseendefixeringen ja… Berättelsen om Snövit grundar sig på jakten efter skönhet vilket inte är ett problem i sig. Men tänk om man - istället för att skruva upp fokuseringen på vem som är ”ful”, ”skitsnygg” och ”vackrast av dem alla” - skulle nyansera det förgängliga skönhetsbegreppet. Om man skulle hålla sig ifrån att förstärka bilden av stereotypisk skönhet som enda vägen till lycka. Då skulle Snövit på riktigt ta steget över till en fräsch och modern berättelse.