Teater
Meningen med döden
Uppsala stadsteater, premiär lördag
Regi: Erik Gedeon
Vad är meningen med livet? Att skaffa barn? Göra karriär? Äta glass? Det är en av filosofins största frågor som knappast kommer med några lätta svar, men en sak är säker: vi kommer alla att dö. Dramatikern, kompositören tillika regissören Erik Gedeon gör comeback på Uppsala Stadsteater efter publiksuccén med ”Den fria viljan” och ställer dilemmat med livet och döden på sin spets med ”Meningen med döden”.
Tillspetsat blir det med sin absurda premiss: en deprimerad man som vill dö möter en dödssjuk kvinna som vill leva. I bakgrunden finner vi ytterligare ett par, som betraktar de två. De företräder i sin tur sina cyniska respektive idealistiska livsåskådningar. Och allt detta utspelar sig på ett litet café av franskt stuk.
Föreställningen är sålunda en och en halv timmes lång sångkavalkad som har en smak av 60-talet med så disparata stilar som jazz, gospel och soul. Cancerbeskedet går klyschigt nog i moll, men suicidfantasierna har en glättig touch av Karibien, för att nämna några exempel. Gedeons humor gör sig bäst i kontrasterna mellan den blytunga tematiken och upptempomelodierna.
Lukas Krüger som den deprimerade Pierre stjäl tveklöst showen med sin musikalskolade tenorröst och karisma som stundvis påminner om en väckelsepastor. Men Åsa Forsblad Morrise är också lysande som den kallhamrade skilsmässoadvokaten Marie i sin Edit Piaf-liknande sång om sin svartsynta syn på livet. Elisabeth Wernesjö som cancersjuka Louise använder effektivt sin hesa ton för att frammana bräckligheten hos den som är på väg att dö. Steve Kratz får först framåt slutet släppa loss från den tillknäppthet som hans Jean dragits med.
Gedeons dramer kännetecknas av sin sångburna berättarteknik, men här finns det inte mycket till berättelse att tala om, utan dilemmat bärs fram av redovisande repetitioner. Dödslängtan jämte dödsångesten fyras av i det ena sångnumret efter den andra som tycks stå och stampa på sina respektive ståndpunkter – leva eller dö. En tillstymmelse till dramaturgisk vändning tar det då en flickfigurant får sig en egen hjärtslitande historia.
Men trots mina reservationer är tack vare den superba orkestern och förträffliga sångnumren ”Meningen med döden” mycket sevärd. Vem bryr sig om dramaturgisk finess när vi alla ändå ska dö på slutet?