Ack, stackars Ester Nilsson. Fem år har gått sedan historien med Hugo Rask och ingenting tycks hon ha lärt sig. Ännu en gång faller hon handlöst för en omogen och självupptagen kulturman. Ännu en gång drabbas hon av den ljuvliga plågan. Ännu en gång dessa pendlingar mellan högsta eufori och yttersta förtvivlan. Ännu en gång dessa ändlösa analyser av varje litet sms, varje litet tonfall, varje potentiell innebörd i varenda av den älskades ord och åtbörder. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara en förälskad Ester Nilsson.
Få lär ha missat förra höstens stora litteratursnackis, Lena Anderssons Augustprisvinnande och omåttligt hyllade ”Egenmäktigt förfarande”. Och visst var den värd både pris och hyllningar. Vad som gjorde romanen så speciell var att Andersson valde att se på kärleken med den genomträngande och hyperrationella blick som gjort henne till en av landets skarpaste skribenter och idékritiker. Hon närmade sig helt enkelt förälskelsen som ett filosofiskt problem. Hennes ambition tycks snarare ha varit att förstå än att gestalta. Och riktigt så hade ingen, åtminstone inte i skönlitterär form, förklarat kärleken för oss tidigare. Med en lätt skammens rodnad på våra kinder läste vi, kände kanske igen oss, plågades och led med den kärlekstörstande Ester.
Redan nu, bara ett år efter den oväntade succén, kommer alltså uppföljaren. Nej, ”Utan personligt ansvar” är inte resultatet av någon vinsthungrig förläggares hetsande om att smida medan järnet är varmt. ”Egenmäktigt förfarande” lär från början ha varit skriven som en prolog till den, betydligt fylligare, roman som nu ges ut. Det går alltså att läsa de båda romanerna som ett sammanhängande verk, men uppdelat i två volymer. Och som sagt, det mesta i volym nummer två känner vi igen från den första boken. Även här är det Esters analytiska ältande av en allt annat än smärtfri relation som står i centrum. Här har dock Andersson utvidgat problematiken. Det är nämligen inte tvåsamhetens, utan tresamhetens, komplikationer som här dissekeras. Ester har gått och blivit älskarinna.
Den här gången heter föremålet för Esters ömhet Olof Sten. Precis som med Hugo Rask är det även denna gång smått obegripligt för läsaren varför Ester så intensivt intresserar sig för en sådan uppenbart osympatisk människa. Trots ett äktenskap i vilket Olof påstår sig vara lycklig inleder han alltså en relation med Ester. Olof är närmast stolt över sin jagsvaghet. Han är skådespelare och påstår sig vara tillfreds med tanken på att han, som jag tror Erland Josephson någon gång uttryckt det, saknar kärna. Trots både intellektuellt och sexuellt umgänge menar Olof ihärdigt att han och Ester inte har någon relation. Olof Sten är försvarsmekanismen och livslögnen personifierad.
Alltsammans är vansinnigt frustrerande läsning. Ibland vill man mest av allt bara slänga boken ifrån sig, glömma dessa två ömkliga och djupt irrationella individer. Vid ett par tillfällen ifrågasätter jag allvarligt de båda huvudpersonernas mentala hälsa. Är förälskelse i själva verket en mild form av psykos? Esters beteende påminner mest om en drogberoendes, som gör vad som helst för att få smaka kärleksruset och som ständigt bortser från missbrukets skadeverkningar. Andersson är kort sagt mycket skicklig på att skriva fram förälskelsens galenskap.
Men det är också möjligt att läsa romanen som en gestaltning av en kultur som omöjliggjort all äkta kärlek. Ester talar om kärleksrelationen i ekonomiska termer, om relationskapital som flödar mellan de älskandes konton. Samtidigt pratar hon om den sanna kärleken som ett tillstånd där alla barriärer brutits och där de älskande gått upp i varandra. Det är endast i ett sådant tillstånd, där ett jag blivit ett vi, som människan känner sig hel. Men man kan undra: Är en sådan kärlek över huvud taget möjlig i ett samhälle som i så hög grad vill göra oss till konsumenter, där till och med våra intimaste relationer kapitaliserats? Ester och Olof lyckas i alla fall aldrig mötas på allvar. Här rivs inga barriärer, de förblir inneslutna i sig själva och projicerar endast sina begär på den andra. Deras konsumerande av varandra är bara en raffinerad form av egenkärlek. Kanske är det detta som Andersson ytterst gestaltar, att det i en så individualistisk och konsumtionspräglad kultur som vår till sist blir omöjligt att älska någon annan än sig själv.