Skickligt kollage med äpplets förädling i centrum

Roman

Erik Lindman Mata

Svenska äpplen & äventyr

Nirstedt/litteratur

Den i modern tid så populära berättargenre som tar fasta på ett särskilt ting eller fenomen – må det vara ved, ålar eller vargar – följer i regel en väletablerad form där texten väver samman personliga anekdoter med ämnets kulturhistoriska bakgrund. Hur väl författaren lyckas blir mer eller mindre avhängigt den egna stilen, språkets skönhet och förmågan att lyfta särskilt intressanta aspekter ur de åberopade källorna.

Att Erik Lindman Matas "Svenska äpplen & äventyr" blir så effektfull beror till stor del på hur resolut den bryter mot den här invanda berättarformen. Boken kretsar verkligen kring äpplet som världsligt fenomen, där frukten får agera kitt mellan romanens löst sammanfogade delar. Men i stället för att låta ämnet bestämma textens gränser vidgar historien sig trattlikt ut i ett kollage av skrifter och perspektiv, ympade på varandra på ett högst skickligt vis.

Ympade, ja – centralt i boken finns en essä om växtförädlingens historia, med tonvikten vid svårigheterna att komma till rätta med äldre tiders botaniska terminologi. Fallet gäller förbuden mot ympning som de framställs i Mishna, det parti av Talmud som rymmer den tidigaste judiska lagen. Hur kan man förhålla sig till dessa lagar om inte bara orden för de olika frukterna och metoderna har förändrats med tiden, utan även frukterna i sig?

Essän är signerad en gestalt som kallas Kermes, en av bokens återkommande gestalter som är löst förbunden med Erik, Inga, Krapp och Sona. Tillsammans framför de den egentliga berättelsen i brev, korta avsnitt, hågkomster. Interfolierade bland dessa fragment finns i sin tur korta, kulturhistoriska citat, som Alexandra Smirnoffs poetiska beskrivningar av äppelsorter hämtade från "Handbok i svensk pomologi".

Man lockas att säga att textdelarna reflekterar äpplets förädling i hur de har ympats på varandra. Liksom den ympade frukten inte antar rotstockens skepnad annat än i snittet mellan delarna finns en möjlig poäng med att de sinsemellan så olika partierna inte nödvändigtvis går i dialog med varandra. Ändå uppstår, i kontaktytorna mellan bokens partier, en mängd nyansrika och välljudande synergier. Om ramberättelsen kräver omläsning och noggrannhet så uppstår den egentliga fascinationen på ställena där rösterna möts. Helheten är i det här fallet betydligt större än summan av de olika delarna.