I vilken tradition de står gör Uppsalabandet Fränder ingen hemlighet av, varken med sitt namn eller sin musik. Innan de tog sig namnet Fränder hette de "Folk och rockare", bara en bokstav ifrån ett av de klassiska svenska folkbanden "Folk och rackare", som på 70-talet spelade in den medeltida balladen "Vänner och fränder", en ballad som Fränder i sin tur själva nämner på sin hemsida som en förklaring till bandnamnet.
Det är också ungefär så Fränder låter, eller kanske ännu mer som arvtagarna på 2000-talet, Ranarim. Precis som hos dem blandas folktraditionen upp med musikaliska beståndsdelar från diverse stilar som pop, rock, och lite jazz. Och det är precis som hos Ranarim väldigt skickligt spelat och fläckfritt välklingande. Gemensamt är också den starka sången, rak men fängslande.
Men vådan av många genrereferenser är att det lätt känns som pretentiös uppvisning i stället för konst. Det här var en fälla som de gamla banden i genren – förutom Folk och rackare även exempelvis Filarfolket – alltid lyckats undvika med upptäckarlusta och lite musikalisk galenskap. Dessvärre lyckas Fränder inte hålla sig borta från fångstgropen, utan faller tungt däri.
Men talang finns. Och fler band i traditionen behövs. Folkmusiken står och stampar och behöver nya intressanta, nytänkande traditionsbärare. Förhoppningsvis kan Fränder med tiden ta den rollen.