Det är i alla ordets bemärkelser ett fantastiskt stoff han har hittat, Norrtäljeboende frilansjournalisten och utrikeskorrespondenten Per Enerud, och han är utomordentligt skicklig på att ta fasta på de paralleller och paradoxer det rymmer.
Å ena sidan har vi den knappt läskunniga bondkvinnan Maria Botjkarjova som flyr från fattigdom och en rad försupna, våldsamma karlar för att klä ut sig till man och – med tillstånd av ingen mindre än tsaren själv – ta värvning som soldat, kämpa passionerat mot tyskarna under första världskriget och grunda en kvinnobataljon som med dödsförakt och stora förluster forcerar minfält och taggtråd. Hon blir beundrad av suffragetter som Emmeline Pankhurst och som ikon för kampen mot bolsjevismen får hon resa till USA och England och träffa presidenter och kungar.
Å andra sidan har vi den vackra professorsdottern Larisa Reisner som är lika kulturintresserad som dansglad och som gör den motsatta resan:
från beskyddad borgerlighet övergår hon till trosviss kommunism. När Vinterpalatset stormas lyckas hon övertyga revolutionärerna om att de ovärderliga konstskatterna har en plats i proletariatets diktatur och inte får förstöras. Så småningom får hon militära uppgifter – först som politisk kommissarie för underrättelsetjänsten – samtidigt som hon är frontreporter för tidningen Izvestija. Senare är hon med om att försöka sprida revolutionen till Tyskland. Lika lite som Botjkarjova är hon rädd för att döda eller låta döda och också i hennes liv finns många män – fast med den skillnaden att det tenderar att handla om kända namn, bland dem författaren Gorkij och Stalins rival Trotskij.
Båda kvinnorna dör bara trettio år gamla, den ena genom arkebusering, den andra i tyfus.
Boken kunde ha tett sig totalt oöverskådlig om det inte varit för att Enerud själv är så närvarande, med en röst som hela tiden vägleder, ger bakgrundskunskap och skapar sammanhang. Det är en röst som nån gång kan te sig väl hurtfrisk men som alltid är genuint engagerad och man får veta mycket, inte bara om den ryska revolutionens historia utan också om allt från det ryska begreppet ”heliga dårar” till skillnaden mellan ryska och tyska bajonetter och hur det kan kännas att stå nära en rad kanoner.
Det är helt enkelt en bok som det är roligt att läsa – även om det för all del varit möjligt att fördjupa både de psykologiska resonemangen och genusperspektiven och att – på litteraturvetarvis – tänka att den självbiografi Botjkarjova dikterade snarare borde läsas som själviscensättning än som objektiv sanning.
Ja, och så en fråga till: i vilken utsträckning kan kvinnorna verkligen sägas ha valt sina liv? Jo, några steg tog de naturligtvis medvetet, men sedan? Var det inte för dem som det är för de flesta, att det ena ger det andra?