Shakespeares Hamlet berättar om ett ungt och känsligt sinnes totala vilsenhet i ett oöverblickbart samhälle. I Kung Lear vidgas perspektivet till att omfatta även en väldig existentiell ensamhet i en tillvaro av kärlekslöshet och godtycke. Bägge dessa dramer har lämnat avtryck i föreställningen. Den om Lear, som i sitt koreograferade utförande kallas Real, är helt ny.
Kvällen får en luftig, vårlätt och skämtsam inledning med Den nakna sanningen. Här finns HC Andersens välkända saga om kejsarens nya kläder som inspiratör. Hovbugningar och andra ceremoniella rörelser svarar för elegansen vid hovet, dansarna har försetts med pipkragar och deras konversation pågår i det finfina registret. Allt är dock bedrägligt sken, maskspel och yta. Och kejsaren själv utstrålar mera fåfänga än makt. Joseph Sturdy litar till finmejslade ironiska stråk, när dansarna är både nickedockor och marionetter. Man firar födelsedag och hela ensemblen blir en riktig skrammelorkester. Men där finns också inlån från stumfilm och mim. En radiostyrd symaskin hör till rekvisitan. Lekmetaforen är påtaglig både i skrädderiet och bland alla barnsliga upptåg. Dansarnas kråmande beundran kan tillämpas på många samhällsområden. Den här baletten passar som hand i handske detta kungliga giftasår.
Efter paus anslås en allvarligare ton. Först ut är En fauns eftermiddag, som blir en hyllning till den världsberömde ryske dansaren Vaslav Nijinskij. Hamlet, som följer, är kompaniets tidigare visade produktion i sammandrag. Det dansparti som handlar om kärleken mellan Joakim Adebergs Hamlet och Cornelia Medreks Ofelia blir ett av kvällens allra starkaste inslag. Här finns sensualism, närhet och värme i rikt mått. Desto större är därför kontrasten mot slutet, där Hamlet famnar den välbekanta dödskallen, vilsen i en obegriplig värld.
När Joseph Sturdy väljer att låta en rullstol vara tron åt kung Lear, går han händelserna lite i förväg. I förlagan är det först efter döttrarnas svek som fadern åldras. Ändå är det mycket precisa detaljer som beskriver förloppet. När mantelns bägge ärmar dras loss och därmed åskådliggör rikets delning, behöver ingen tveka om vad som pågår. Inte heller om det orättvisa öde som drabbar den trofasta Cordelia. Men det är Richard Askers Lear och dennes vansinne under stormnatten på heden som utgör tragedins höjdpunkt. Och när Sturdy låter honom oavbrutet singla slant, är det en världsordning med slumpens spel som får sista ordet. Detta gäller dock inte den här kvällens program med utmärkta dansare och ett överdådigt innehåll.
Sken maktspel och yta
Koreografen Joseph Sturdy har en förunderlig förmåga att gå från ord till händelser, från tanke till kroppsspråk. Han står bakom alla de fyra verk som i dessa dagar ges på Uppsala stadsteater av danskompaniet Focus Dance.
Foto: Håkan Larsson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.