Vid det här laget känner vi väl till Michel Houellebecqs särskilda skicklighet. Han skriver inte science fiction, kanske inte ens samhällssatir, men har en förmåga att vrida klockan framåt och på så vis belysa särskilt problematiska inslag i vår egen tid. Det första man tänker på när man slår upp hans nya, över 600 sidor långa roman "Förinta" (fint översatt av Sara Gordan) är ur det perspektivet att den är annorlunda.
Inte annorlunda på så vis att premisserna skiljer sig markant från författarskapet i övrigt – romanen inleds i Frankrike år 2026 och följer de politiska förvecklingarna kring det val som går av stapeln året därpå. Men redan i inledningen inser man att tonen är ljusare än vanligt, Houellebecqs fiktiva Frankrike är ovanligt nog inne i en framgångsrik period och Paul, som är politisk rådgivare åt finansministern Bruno Juge, är betydligt mindre deprimerad än vad författarens huvudgestalter brukar vara. Förvisso har Paul någonting i grunden olyckligt över sig, hans äktenskap är över allt annat än på pappret och han tycks inte odla några nära relationer annat än till sin arbetsgivare. Men han utstrålar samtidigt ett patos som i relation till exempelvis Florent-Claude i romanen "Serotonin" får honom att framstå som ett under av mänsklig värme.
Handlingen utspelar sig alltså ungefär fem år framåt i tiden, under en period som av naturliga skäl liknar vår men tycks ha fört människorna längre bort från varandra och ytterligare vidgat samhällets klyftor. Antalet asexuella är allt fler, ojämlikheten har vuxit till den grad att någon medelklass knappt finns att tala om längre, bara en rik och en fattig befolkning, och internet har blivit så skört att man av säkerhetsskäl återupptagit bruket av telefoner och faxapparater. Inför det stundande presidentvalet utförs ett antal fasansfulla attentat: ett kinesiskt lastfartyg sprängs, en spermabank i Danmark eldhärjas och en migrantbåt torpederas utanför Spanien. Händelserna binds samman av kryptiska meddelanden och filmer som laddas upp på nätet, däribland en fejkad video av hur Bruno Juge avrättas med giljotin.
För Pauls del innebär det ingenting mer än ett skrämmande visuellt angrepp på den politiker han ägnar all sin energi åt att stödja, tills det visar sig att hans far har samlat på sig dokument som på pricken överensstämmer med de svårtydda teckningar som sprids i samband med attentaten. Spänningselementet är dock inte det enda, eller kanske ens det huvudsakliga, spåret i romanen. Framför allt följer berättelsen Pauls faders långsamma väg tillbaka från en stroke och de familjeband som måste knytas kring denna omvälvande förändring. I de skälvande avslutande delarna återkommer sjukdomstemat på ytterligare ett sätt, hur ska inte avslöjas här, men det är en slutlig vridning som överraskar på Houellebecqs typiska vis.
Det är möjligtvis svårt att kalla en roman om politisk cynism och våldsamma attentat "varm", men i porträttet av Paul och de människor som står honom nära har Houellebecq faktiskt skrivit en osedvanligt ömsint roman. Det överraskar att han vänder sig bort från de mörka nidporträtten av sitt hemland, bort från de destruktiva männen, men det är på sätt och vis också självklart. Houellebecq behöver inte följa sina egna spår: det är i det strålande hantverket, och inte nödvändigtvis i bisterheten, som han har sin storhet.