Låt vara att vi bara är i början av juni – sommarens actionfilm är redan här. ”Edge of tomorrow”, baserad på den japanska romanen ”All you need is kill”, vräker inte fläskigt på med superhjältar eller ändlösa reboots. Istället intar filmen en betydligt klädsammare, nästan naturalistisk ton, och är ta mig tusan den snyggaste 3D-produktion undertecknad sett på länge.
Vi slungas in i ett framtida krigsscenario, där nyhetsbilder från en utomjordisk invasion blandas med autentiska tv-klipp.
Jorden är sedan åratal under attack av högintelligenta utomjordingar, även kallade ”mimics” för sin förmåga att möta mänskliga soldatstyrkor. William Cage (Tom Cruise), en före detta reklamare och frivillig reservofficer som stigit i graderna, men saknar egentlig erfarenhet av eldstrid, finner sig plötsligt intvingad i just en sådan. Utgången är dödlig, men snart är han tillbaka på krigsplatsen. Igen och igen – fångad i en till synes hopplös tidsloop. Syftet med denna loop blir klart när Cage bokstavligen stöter ihop med dekorerade elitsoldaten Rita Vrataski (Emily Blunt), och därmed finner en allierad i jakten på loopens lösning och krigets slut.
Det finns en alldeles egen charm hos filmer som låter handlingen väva korsstygn i tiden - ”Source code” och ”Måndag hela veckan” är andra bra exempel – och bjuder på möjligheten att gå tillbaka och förbättra händelseförloppet till perfektion. För har vi inte alla något eget ögonblick där vi önskat att utgången blivit annorlunda? Här gäller det för den gång på gång återupplivade Cage att med stenhård träning gå från noll till hundra i stridskompetens, och det är så att man känner av de tunga fallen och tröttheten i den egna kroppen. Tom Cruise kan tveklöst sitt actionregister men tar sig an även det mer lågmälda med bravur. Utan stora åthävor gror den dygnsupphackade kärleken mellan Cruises och Emily Blunts karaktärer. Vår egen Dragomir Mrsic (”Snabba cash” och ”Snabba cash 2”) figurerar här också som fåordig soldat.
Den skamlöst välgjorda 3D-produktionen är ytterligare en av filmens behållningar. Här handlar det om så kallad äkta 3D, det vill säga där man filmat med två 3D-kameror och inte den sort där effekten skapas digitalt i postproduktionen. De HR Giger-inspirerade kabelvindorna till utomjordingar känns aldrig plastiga utan högst genuina, och när Cage ännu en gång faller från stridsplanet faller vi alla med honom.