Intrigen i Carl-Michael Edenborgs nya roman är oemotståndligt storslagen. En mindre storvulen författare hade om hon förutsatt sig att skriva en medryckande äventyrsroman förmodligen nöjt sig med en mer blygsam intrig. Något i stil med en mystisk mordgåta eller hjärtskärande kärlekshistoria. Men icke Edenborg. För honom är endast det otänkbara gott nog. Hans ”Alkemistens dotter” handlar om en ung kvinna som, kort och gott, förutsatt sig att förinta världsalltet.
Det ljumma och slätstrukna har med andra ord aldrig varit Edenborgs grej. Så är han också sedan länge etablerad som något av den svenska förlagsvärldens enfant terrible. Med sitt förlag Vertigo, som i första hand fokuserar på erotisk litteratur, har han givit den svenska bokbranschen en dos uppfriskande oanständighet. Att Edenborg, även nu när han ger ut sin andra roman på ett stort förlag, vill odla sin lite upproriska persona märktes när han häromveckan nominerades till Augustpriset (eller Adolfpriset som han kallade det på Twitter) och på gruppfotografiet av de nominerade subtilt gav fotografen, och därmed också hela den kommersiella förlagsbranschen, fingret. Men Edenborg får nog förlika sig med det faktum att han nu är inne i den litterära värmen. För ”Alkemistens dotter” är en skamlöst underhållande roman som mycket väl kan ta hem den där Adolf, förlåt jag menar Auguststatyetten.
Romanen utspelar sig i det sena 1700- och tidiga 1800-talen och handlar om Rebis Drakenstierna som av sin fanatiska släkt, i synnerhet sin extremt stränga far, anses vara den utvalda att tillintetgöra universum. Ett heligt uppdrag. Rebis släkt består nämligen av en samling religiösa extremister som är allt annat än en from liten bönegrupp. De är alkemister med en utpräglat gnostisk kosmologi. Världen är ond, skapad av en lägre skapargud: Demiurgen. Den sanne guden, Den Oformliga som han här kallas, är ren ande och har i människan nedlagt ett minne av hennes okroppsliga ursprung. Därför är det uppdrag som ålagts Rebis den yttersta barmhärtighetsgärningen; att förlösa världen, att befria människan ur hennes fysiska fängelse och göra kosmos ogjort igen.
Hur denna totala förintelse ska åstadkommas är romanens stora gåta. I jakt på den alkemiska formel som kan tillintetgöra allt ger sig Rebis ut i Europa. Hon lär känna kungamördaren och släktingen Anckarströms öde. Genom Paris och Berlin jagas hon av hänsynslösa lönnmördare. Hon träffar kusinen Andreas, en drinkare och lebeman som gjort uppror mot släktens världsföraktande filosofi. I Greifswald stöter hon på Thomas Thorild, känd av varje Uppsalabo för den omdebatterade devisen ovanför universitetsaulans dörr. Thorild presenterar en, för att parafrasera just den där devisen, mer rättänkande världsåskådning för Rebis: Världen är fulländad och det är människans heliga uppgift att älska livet. Men det är först när den egna erfarenheten av ”kroppens söta mirakel” drabbar henne, när hon ger efter för den vulkan av längtan som trots faderns stränga förbud mot allt könsumgänge vägrar sluta glöda inom henne, det är först när hon låter den vulkanen explodera och ge frukt som hon börjar ana att hennes destruktiva livsuppgift är förkastlig. Tänk om livet trots allt är något gott!
Edenborg driver sin berättelse framåt i ett rasande tempo. Här finns inga transportsträckor eller överflödiga passager. Det är på många sätt en uppvisning i effektivt och drivet berättande. Fantasin med vilken Edenborg behandlar sitt kvasihistoriska stoff är det heller inget fel på. Invändningen att Edenborg arbetar med klichéer kan kanske tyckas en aning orättvis, eftersom det förmodligen är högst medvetet gjort. Men ändå, är vi inte lite trötta på esoteriska läror, kodade budskap och hemliga sällskap vid det här laget?
Ändå kan jag tycka att det finns en viss samtidsrelevans i det Edenborg gör. Kanske har det inte alls varit författarens intention, men jag kan inte låta bli att reflektera över det gnostiska i vår egen tid. För finns det inte i vårt överutnyttjande av jordens resurser och det närmast målmedvetna massakrerandet av vår miljö något av ett gnostiskt världsförakt? I Edenborgs roman väcks den grundläggande frågan om vad vår värld egentligen är. Är världen en plats utan inneboende värde som vi har all rätt att förinta? Eller är den en gåva som vi är satta att förvalta?
Frågor fortfarande värda att ställa.