Efter paus genomförs en marknadsundersökning från scenen. Kommer föreställningens förväntade underhållningsvärde att överstiga givna alternativkostnader? Och hur mycket har publiken spenderat i foajén?
I ”Ungefär lika med” får vi möta fyra produktionsfaktorer, förlåt personer, som irrar omkring i ett allsmäktigt ekonomiskt system. Andrej skickar ut hundratals jobbansökningar, bara för att se dem återvända som hånfulla kuvert: ”Tönten trodde att det skulle räcka med en kvällskurs.”
Thérèse Brunnander, detta sällsamma teaterdjur, oroar som kasserad anställd, som med grumlig blick återställer en rubbad ordning. Doktoranden Mani (Hamad Khemiri) har sett sin pappas kropp gå sönder av arbete och söker efter teorin som ska spränga marknaden inifrån. Han kräks i hemlighet på flickvännens vurm för den rena fattigdomen; hon som med fin bakgrund längtar ut till odling och självhushåll, men snattar parfym för att bli lycklig.
På hennes axel sitter Bianca Kronlöf som mammons lockande djävul; en Faust i businessoutfit. Hon har ett manér som på sikt borde brytas upp av mer aktiv regi, men här blir hennes energi, pregnans och brösttoner dock helt rätt. Första akten präglas nämligen av ett slags lågintensivt ickespel, innan allt plötsligt tätnar.
Med ”Ungefär lika med” lämnar Jonas Hassen Khemiri mycket av tidigare pjäsers lekfullhet. Det är mindre språkövningar och mer tung materia, på gott och ont. Här finns inga spår av sentimentaliteten från ”Jag ringer mina bröder” som – trots sitt politiska ursinne – gick i linje med en städad norm om icke-diskriminering. Det här är något annat, ett verk där tillvarons själva fundament rör sig i stötar över scenen.
Jenny Kronbergs ljuvliga Versailles-kitch till scenografi skapar friktion mot de mörka stråken i Farnaz Arbabis regi; absurda inslag och uppskruvad humor vilar på akut allvar och tyst desperation.
Det som sedan dröjer sig kvar är känslor av smuts, av att ha blivit lurad och genomlyst. Från gömda utrymmen vrålar en röst om den djupa förnedringen i att reduceras till ett stycke humankapital, när Khemiri ställer konstens kanske viktigaste fråga: Vad är en människa?