Suzanne BrĂžgger bannlyser "glĂ€djeĂ€mnen och sorger" ur "En författares dagbok 2010â2020" med orden "Det Ă€r faktiskt inget att skriva om". Dumt! Med glĂ€djens och sorgens hjĂ€lp kommer man en mĂ€nniska nĂ€ra, inte genom att upplysas om vem hon har Ă€tit lunch med eller vart hon har rest. Nu innehĂ„ller dagboken â som hon utnĂ€mner till sitt livsverk â gudskelov redogörelser ocksĂ„ för annat Ă€n vad hon har företagit sig, nĂ€mligen vad hon anser om företeelser och mĂ€nniskor i sin samtid. Hon ser en ny ungdomsrevolt vara pĂ„ vĂ€g. Den förra intrĂ€ffade pĂ„ 1970-talet, Ă„rtiondet dĂ„ BrĂžgger slog knockout pĂ„ publiken med sina frisprĂ„kiga böcker, baserade pĂ„ egna upplevelser. Nu inser hon att 70-talet för henne var "ett helvete".
Feminismen utnÀmner Suzanne BrÞgger till det viktigaste som har hÀnt efter andra vÀrldskriget. Hon betonar sin roll i den och hur de möjligheter som hennes generation drömde om att ge sina döttrar blev omöjligheter. Inte minst nÀr karriÀren mÄste ske pÄ barnens bekostnad. Och hon pekar pÄ hur vi har ersatt grubblet om Gud med pysslandet med vÄr hÀlsa. Som en röd trÄd gÄr genom boken BrÞggers avstÄndstagande frÄn den kamp mot islam som har förts i yttrandefrihetens namn och som hon jÀmför med 1930-talets antisemitism. Jyllands-Postens agerande stÀmplar hon som avskyvÀrt.
SvallvĂ„gorna frĂ„n kalabaliken i Svenska Akademien 2017â2018 nĂ„dde ocksĂ„ Danska Akademien, dĂ€r Suzanne BrĂžgger Ă€r medlem, numera passiv. BrĂžgger hĂ€vdar att Katarina Frostensons hysteri och vrede skrĂ€mde Svenska Akademien till tystnad. Och hon skriver att en av de kvinnliga ledamöterna i Danska Akademien, av henne kallad "Horace Engdahls handdocka", terroriserade församlingen tills den "blivit en del av Klubben som stöder en vĂ„ldtĂ€ktsman". "Jag vĂ„gar knappt gĂ„ dit", bekĂ€nner BrĂžgger. Normalt Ă€r hon inte rĂ€ddhĂ„gsen. I stĂ€llet berĂ€ttar hon att alla, enligt hennes man, Ă€r "skrĂ€ckslagna" för henne.
Dagboken bjuder pÄ mÄnga anekdoter ur vardagen. Till exempel den om hur ett vitrinskÄp som hÀngt pÄ köksvÀggen i författarens lantliga kök i 20 Är trillar ned och Sungporslin som funnits i det bÀrs till vÀrdering och visar sig vara masstillverkat och ingenting vÀrt. Eftersom alla tror att Suzanne BrÞgger Àr stormrik medan hon i sjÀlva verket Àr bankrutt har det sin betydelse. Det som hakar tag i en vid lÀsningen av BrÞggers dagbok Àr dock den lÄgmÀlda skildringen av hennes och maken Z:s förhÄllande, sÄ helt olik den kÀrlek som hon tidigare har skrivit om. I tre Ärtionden har de tvÄ kamperat ihop och hon kallar honom inte mannen i sitt liv, utan Àngeln som varit hennes sköld mot vÀrlden. Nu har Älderdomen hunnit i kapp dem. BrÞgger Àr trött och orkar inte lÀngre med offentligheten och sina mÄnga roller. I trettio Är har hon skiftat mellan förklÀde, svarta silkestrumpor och reservoarpenna, skriver hon. Men nu Àr det nog. Maken glömmer. PÄ tÄget frÄn Grekland blev plÄnbok och pass och manus till en bok kvar. Man anar problemen. Att kontrahenterna trots allt har det sÄ pass bra tillskriver BrÞgger varken sig eller maken, utan "kÀrlekens kraft". För att bryta udden av allvaret i det hon skriver slutar hon avsnittet med ett litet uppsluppet "Amen".
Dagboken Àr full av tÀnkvÀrda enskildheter men ocksÄ av pÄfrestande sjÀlvcentrering. Och framför allt saknas den espri och nÀrvaro som Suzanne BrÞgger genomgÄende brukar skÀmma bort lÀsaren med.