Sist avslöjade de en knarkliga på high school genom att låtsas vara skolelever. Den här gången får poliserna Schmidt och Jenko i uppdrag att göra samma sak men på ett college eftersom de blivit några år äldre. Där ”21 Jump Street” dammade av handlingen från en gammal tv-serie med Johnny Depp, har uppföljaren i stort sett samma story som sin föregångare. På nytt får våra hjältar jaga bovar, tampas med skolproblem och gnabbas om vem av dem som smälter bäst in i den nya miljön. Och återigen får den klumpige Schmidt till en osannolik romans med en kvinnlig elev.
Nytänkande är alltså inte filmmakarnas främsta ledstjärna, men det är heller inget som de försöker dölja. Tvärtom, flera av de bästa skämten i ”22 Jump Street” är självironiska pikar om den lama ursäkten till handling och om typiska uppföljare (”samma koncept men med större budget”). Filmens största behållning är annars samspelet mellan Jonah Hill och Channing Tatum som de båda snutkollegorna Schmidt och Jenko. Framförallt blir det roligt efter att deras kompisrelation börjat krisa, som då de hamnar i parterapi hos skolpsykologen.
Bland många grabbiga inslag är det uppfriskande att en kvinna står för en av de roligaste insatserna. Jillian Bell, som spelar den obehagligt uppriktiga rumskamraten till Schmidts flickvän, stjäl varje scen hon är med i.
Filmen är ofta småkul men går också lite på tomgång emellanåt. Föregångaren var inget mästerverk men hade snäppet vassare skämt och lyckades dessutom blanda humor med spänning på ett bättre sätt (samt bjöd på en fantastisk cameoroll av Johnny Depp). Actionscenerna i ”22 Jump Street” känns oinspirerade och framstår som filmens svagaste element. Svenske Peter Stormare gör tyvärr en blek figur i ännu en roll som Hollywoodskurk. Börjar han inte tröttna snart?