Chuck Berry må sjunga ”Roll over Beethoven” hur mycket som helst. Men när de båda möts i musikerhimlen så får han ställa sig åt sidan och buga för mästaren (fast inget ont om rock’n’roll). Det räcker med att lyssna till Ludwig van Beethovens femte pianokonsert, kallad ”Kejsarkonserten”, för att inse hans storhet. Förutom det virtuosa pianoupplägget är samspelet mellan orkester och orkester så genialiskt genomfört. Dessutom så att man egentlige aldrig tänker på det, det känns bara så självklart.
Verket har framförts och spelats in hur många gånger som helst så det krävs mod att sätta tänderna (eller snarare händerna) i det. Men britten Howard Shelley – som var chefsdirigent för Uppsala Kammarorkester 2000-2003 – vågar. Och då var han ändå både solist och dirigent, samtidigt. Hur hans hjärna ser ut inuti när han låter fingrarna löpa som vårbäckar över tangenterna samtidigt som han håller koll på orkestern vore intressant att se. Dessutom var han den första jag sett i klassiska sammanhang som hade partituret på en iPad (eller annat märke) framför sig. Som tur var så fungerade tekniken utan krångel.
Det gjorde framförandet också, i en mycket bra tolkning av Howard Shelley. Fast det behövs en orkester också. Uppsala Kammarorkester fyller 50 i år och har de egenskaper som utmärker någon i livets mitt idag: man har erfarenhet och samtidigt nyfikenheten kvar.
Det sistnämnda märks i repertoaren. Denna kväll inleddes med Jonas Valfridssons ”The only thing that You keep changing is Your name”, stycket han vann tonsättartävlan med I Uppsala 2010. Det är ett härligt stycke, skrivet ganska precis 200 år efter Beethovens. Variationerna mellan lyriskt vackra passager och expressiva utbrott är väl balanserade. Det blir något av en allegorisk livsresa där han likt en målare använt hela paletten. Tonsättaren själv var på plats och fick motta välförtjänta ovationer från publiken.
Den tredje tonsättaren för kvällen var av förståeliga skäl inte på plats. Louise Farrenc (1804-75) tillhör de kvinnor som sent omsider får ta sin rättmätiga plats i musikhistorien. Hennes tredje symfoni gav mersmak, särskilt i detta fina framförande.
Hon kan gott postumt få ta till sig den entusiasm publiken visade efter konsertens slut, även om det var ”Kejsarkonserten” som spelades sist. Howard Shelley får gärna komma tillbaka på fler besök. Denna gång avslutade han fint med extranumret ”Salut d'Amour” av Edward Elgar på flygeln.