Roman
Inger Edelfeldt
De som ger sig av
Ellerströms förlag
"De som ger sig av" påminner om en fabel som man läste i skolan. Man anade att berättelsen om en sköldpadda och en hare – eller några andra djur – erbjöd en sedelärande visdom, även om den kanske inte var helt applicerbar på vår tid eller livssituation. Så är också fallet med Inger Edelfeldts nya roman.
Vi befinner oss i en källarhåla där en gammal kvinna vid namn Shahrzad (berätterskan i sagosamlingen "Tusen och en natt"?) berättar och en ung kvinna lyssnar. När berättelsen får upp tempot blir den dock avbruten av den så kallade "lyssnerskan". Hon har invändningar mot sagans utveckling.
För att tyda en fabel behöver man verktyg och nycklar – och några sådana erbjuder inte Inger Edelfeldt läsaren. Boken marknadsförs som "vindlande", vilket i sig är en högst svepande term. För mig innebär det att berättelsen aldrig riktigt tar form. Jag får helt enkelt inget tydligt grepp om miljön eller textens uppsåt.
"De som ger sig av" lockar inte läsaren till det ack så viktiga medskapandet. Det är en roman som först och främst handlar om att berätta, i stället för att ägna sig åt förtälja en berättelse. Det är smått paradoxalt. Ingen kan dock förneka att Inger Edelfeldt har språkets gåva. Hon kan konsten att bygga stämning och hantverket är synligt. Men det är för mekaniskt, för skickligt, för hantverksmässigt. Resultatet blir en välskriven men distanserad saga om – ja, om vadå?