Dagbok
Wera von Essen
En emigrants dagbok
Bokförlaget Polaris
"Jag kommer inte att göra några litterära anspråk på den här dagboken. Alla är så sura redan, slevarna mot det självbiografiska avlöser varandra. [...] Det här får vara en dagbok bara."
Så skriver Wera von Essen när hon efter två romaner återvänder till dagboksgenren med "En emigrants dagbok", sex år efter det att hennes debut "En debutants dagbok" skapade rabalder på kultursidorna. I den nya dagboken följer vi von Essens tankar under åren 2021–2023, då hon befinner sig i Stockholm och Brasilien om vartannat.
Hos Wera von Essen är samtidens problem ständigt närvarande, även i det mest personliga, och hon tecknar en omvälvande tid i pandemins slutfas. Det är val både i Sverige och Brasilien, krig i Europa, gängkriminalitet och rasism. Hon tar tydligt ställning mot SD, Bolsonaro och kultursidornas icke-förståelse för rapartisten Yasins geni.
Samtidigt funderar hon mycket över litteraturens roll och hur hon ska få ekonomin att gå ihop som författare. Vad blir det av det kreativa arbetet om det bara är för brödfödans skull? I det ryms en stark motvilja mot det omgivande produktivitetsfixerade kapitalistiska samhället, det som inte bryr sig om konsten utan bara det kommersiella. Ofta finner hon tröst i sin katolska tro, ett element som har varit närvarande också i hennes tidigare böcker.
Jag måste erkänna att jag initialt var kritiskt inställd till dagboksformatet. Har vi inte fått tillräckligt med dagböcker, autofiktion, unga kvinnor som skriver om sig själva? Men Wera von Essen gör det med bravur. "En emigrants dagbok" fullkomligen golvar mig. Den är sexig eftersom den känns så otroligt verklig.
Hela grejen med dagböcker är att de är privata och inte ska läsas, men många litterära dagböcker, till exempel Åsa Linderborgs "Året med 13 månader" (2020), ger ofta en känsla av att vara tillrättalagda och skrivna för en publik. Wera von Essen däremot uttrycker gång på gång att hon vet att hennes dagbok kommer att bli läst, hon skriver kontraktet redan 2021 – ändå känns den privat. Alla mellanrum förklaras inte, hoppen i tid och rum följer von Essens inre tankebanor och inte en dramaturgisk kurva. Och häri ligger livet. Det är, som von Essen själv skriver: "I den här dagboken föregår den riktiga fiktionen. Det är här, i verklighetsanspråket, som fiktionen uppdagas."