Nelson Mandelas släpps efter 27 års fångenskap på Robben Island. Sydafrika är ett land splittrat av rasism och ekonomisk kollaps. Och när Mandela väljs till president några år senare är hans närmaste medarbetare något skeptiska till att han fäster så stor vikt vid rugby. Men när Sydafrikas landslag påbörjar sin väg mot VM-guldet på hemmaplan 1995 står det klart att presidenten förstått idrottens politiska och enande kraft.
Det löper en röd tråd genom Eastwoods filmer från 2004 och framåt. Regissören hyser stort intresse för hjältar och människor som övervinner det nästintill omöjliga. Berättelsen om Mandela känns därför som en naturlig fortsättning på fantastiska Million Dollar Baby och Gran Torino. I Invictus kombineras idrott och rasfrågor på ett naturligt sätt.
Resultatet är ett angeläget om än spänningslöst, sentimentalt, utdraget och tillrättalagt drama där det bjuds på få överraskningar. De bästa stunderna består av de privata iakttagelserna av Mandela. Hans visdom och historia är ämnen som tål att repeteras. Presidenten spelas fint av den alltid briljerande Morgan Freeman. Desto större problem har en stel Matt Damon med sin roll som rugbylagets kapten.
Invictus är ett sevärt drama men för den Mandela-intresserade rekommenderas även Farväl Bafana. I fråga om apartheid bör man ägna ett par timmar åt Bopha!, Ett rop på frihet, Hotell Rwanda och Shooting Dogs.
Sevärt men spänningslöst
Lämpligt till fotbolls-VM i Sydafrika släpps Clint Eastwoods Invictus som bygger på verkliga händelser skildrade i John Carlins bok Playing the Enemy. Nelson Mandela and the Game That Made a Nation.
Foto: Keith Bernstein
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Invictus - De oövervinnerliga
Regi: Clint Eastwood
Royal. Manus: Anthony Peckham & John Carlin (bok).
Foto: Tom Stern.
Klipp: Joel Cox & Gary Roach.
Musik: Kyle Eastwood & Michale Stevens.
I rollerna: Morgan Freeman, Matt Damon, Tony Kgoroge, Patrick Mofokeng, Matt Stern, Julian Lewis Jones m.fl.