Kjell Sundvall kan vara en habil regissör, men lägstanivån är låg. Om hans senaste film ”Prästen i paradiset” inte direkt kravlar runt i dyn (han har sämre filmer på samvetet) så guppar den precis ovanför ytan, med en fulgrogg i handen och en tveksam kommentar för varje tillfälle.
Prästen Krister Hellstrand (Kjell Bergqvist) bor i Phuket. Tanken är att han där ska leda en församling, men det är betydligt mer öl än nattvardsvin i hans liv. Och mot spelskulderna hjälper inga böner. En dag anländer en viss Carola Asplund (Eva Röse), med beskedet att statsministern tänkte titta förbi under sin Asienturné. Problemet är bara att prällen inte ens har fixat en kyrka, något som de två nu måste lösa tillsammans.
Låter det kul? Jo då, uppslaget är inte helt värdelöst, men manuset är det. Vi förväntas skratta åt sådant som de antingen barnsliga eller brottsliga thailändarnas dåliga engelska uttal (”mister Klister! mister Klister!” – stereotypen blir inte roligare av att upprepas gång på gång), och en gammal skrynklig kvinnas oblyga solkrämsflirt med en ung, skräckslagen man.
Och så rollfigurerna då… Carola är den slarviga men hjärtevarma prästens motpol: en stiff kvinna med överdrivet kontrollbehov som pratar-jättesnabbt-och-jättemycket-i-samma-irriterande-tonläge när hon är på väg mot nervöst sammanbrott, vilket hon är lite då och då. Att hon är så där spänd beror på att hon fått för lite sex, får man anta. Det är nämligen först när hon ger sig i lag med en svensk turistpolis, som är som ett med det sköna, avslappnade Thailand och flinar mest hela tiden – antingen bara infantilt, eller infantilt och nedlåtande – som hon kan slappna av.
Jag skrev inledningsvis att filmen trots allt håller sig över ytan. Inte alltid, dock. Det finns sekvenser som ögonblickligen tömmer badmadrassen på luft. Scenen där Krister från ingenstans får en ung, smart och snygg kvinna i säng och ger henne en omgång så att huset bokstavligen skakar (skadar hon sig inte?) drabbas jag av samma overklighetskänsla som när jag i barndomen bröt armen: Nyss var allt som vanligt, och nu – vad hände egentligen?
Det är tur att skådespeleriet håller något slags höjd. Röse gör så gott hon kan med en rätt hopplös uppgift, men det här är framför allt Kjell Bergqvists show. Kanske är hela farsen egentligen ett alibi för att låta honom muttra bakfylletunga oneliners med den där patenterat bergqvistska intonationen. Det skulle i så fall förklara en del, men inte ursäkta något.
tim.andersson@unt.se