Det är något visst med öar, åtminstone i skönlitteraturen. Som fristående, och inte sällan svårtillgängliga, outforskade, igenvuxna, obebodda eller tvärtom varande under främmande herravälde har öar sedan äventyrsberättelsens början alltid symboliserat allt från faror och nedgrävda skatter till små paradisiska enklaver.
Från Homeros och Platon till Swift, Defoe och Shakespeare, och vidare till Stevenson och Dumas den äldre har öar lockat fram historier om skeppsbrutna eller landsförvisade, om pirater och upptäcktsresenärer. Verkliga som påhittade är öar emellertid också starkt laddade symboliska platser vars förhållande till fastlandet förkroppsligar klassiska konflikter mellan natur och civilisation, mellan framsteg och det förflutna, mellan frihet och isolering. I samtida litteratur kan öar vara allvarsamma platser fulla av plågsamma hemligheter ur det förflutna, som nyss i Catrin Ormestads Gräsöskildring ”Det nionde brevet”, och nu i Steve Sem-Sandbergs starka och mästerligt komponerade roman ”Stormen”.
Romanens handling utspelar sig på en ö utanför Oslo; huvudpersonen och romanens berättarjag Andreas anländer till ön och till huset där han på sjuttiotalet växte upp som fosterbarn. Hans möte med Gula villan där allting påminner om hans och systern Minnas barndom och om den nu avlidne fosterfadern Johannes bildar romanens ramberättelse. Den egentliga historien handlar om öns forna ägare och enväldiga härskare Jan-Heinz Kaufmann och om dunkla händelser på ön under krigsåren. Den visionäre, progressive men samtidigt despotiske Kaufmann som en gång hade grundat en koloni på ön och med sitt intresse för agronomi och botanik experimenterat med växtförädling blev under nazistockupationen minister i Quislings regering. Också Johannes lever i öbornas minne som en quisling, medan Kaufmanns forna förvaltare Carsten brottas med egna spöken. Och vad var det egentligen för slags medicinska experiment som under krigsårens somrar genomfördes på Kaufmanns anställda och på de fattiga barn som han bjöd in till ön?
Sem-Sandberg som sägs ha inspirerats av Shakespeares ”Stormen” laddar mycket riktigt romanens miljö med destruktiva krafter, hemligheter och hämndbegär, samtidigt som han låter öns natur bada i både dimma och vildvuxen skönhet. Huvudpersonen är kapabel till såväl djup syskonkärlek som till våld och hämnd. Andreas egen historia har en uppbruten kronologi – den pendlar mellan nuet och i dimma höljda händelser i barndomen som ledde till att han och Minna lämnades i Johannes vård. Hans försök att förklara historien om sina föräldrars mystiska försvinnande och att förstå systerns självdestruktiva personlighet går som en röd tråd genom hela berättelsen. Också minnet är här en igenväxt ö full av gömslen och oväntade stigar. Sem-Sandberg gestaltar ihågkommandets invecklade processer: skillnaden mellan det vi minns och tror oss minnas, försöken att i efterskott förklara bilder och scener ur det förflutna, irrandet längs fel spår och plötsligt uppenbarade stigar.
Romanens ö lever både i nuet och i det förflutna, trots att världen därutanför sakta tränger sig på med flygplansbuller och bättre förbindelser. Om Minnas uppbrott säger Andreas att hon begav sig ”över till det som hittills bara varit fastland och som ingen av oss någonsin betraktat som riktigt verkligt". Detta ekar även i det oväntade slutet som snarare för tankarna till Strindbergs ”I havsbandet” än till Shakespeare. ”Stormen” befäster Sem-Sandbergs ställning som en av de mest intressanta nu verksamma svenska berättare.