Selma Lagerlöf (1858–1940) hör till den skara författare vars liv tycks vara en outsinlig källa för biografiska studier och brevutgåvor. Vi tycks gång på gång ha ett behov av att på nytt förstå och tolka såväl människan som hennes skapandeprocess och hennes betydelse för sin samtid. I Vivi Edströms bok "Livets vågspel" (2002) stod analyserna av de litterära verken och av omständigheterna kring deras tillkomst i centrum. Förra året utkom Anna Nordlunds mycket omfångsrika och rikt illustrerade "Sveriges modernaste kvinna" och nu var det dags för Anna-Karin Palms digra "Jag vill sätta världen i rörelse".
De två senare har tillkommit nästan samtidigt och kan därför inte undgå att jämföras, men de ger oss två olika ingångar till Lagerlöfs författarliv. Där Nordlund i detalj kartlägger Lagerlöfs liv och författarskap i ett internationellt sammanhang och dessutom i ord och bild ger en bred teckning av hennes samtid, är Palms biografi något helt annat; det är en författares tolkning av en annan författares liv.
För Anna-Karin Palm ("Faunen", "Målarens döttrar") är frågan om förhållandet mellan myt och verklighet, liksom den om det (själv)biografiska berättandets olika dimensioner, återkommande i hennes skildring av Lagerlöfs liv.
Men det är också en tämligen konventionellt komponerad biografi. Inledningskapitlet tar oss förvisso direkt till år 1890 då den 32 år gamla Selma Lagerlöf vann veckotidningen "Iduns" följetongstävling med några kapitel ur "Gösta Berlings saga", men de olika faserna i Lagerlöfs liv och hennes väg från ung lärarinna med författarambitioner till en litterär berömdhet, och vidare till Nobelpristagare, akademiledamot och nationell ikon, skildras annars kronologiskt.
Barndomskapitlet handlar om gården Mårbackas historia före Lagerlöfs födelse, om hennes uppväxt i ett hem präglat av starka kvinnor, samt inte minst om den komplicerade relationen till fadern som i övrigt inte ville låta henne studera. Hennes strävan att bli självförsörjande är en del av berättelsen om det sena 1800-talets kvinnorörelse.
Palm reflekterar över glömskans, idealiseringens och tillbakablickandets makt, och det gör hon särskilt i kapitlet om Lagerlöfs barndom. Att Palm fokuserar på berättandets verktyg och möjligheter gör hennes Lagerlöfbiografi både personlig och annorlunda. Hon ger utrymme åt såväl Lagerlöfs egen röst som andras röster om henne och gör på så vis framställningen levande.
På ett fängslande sätt skildras Lagerlöfs tidiga övertygelse om att hon kunde skriva och hennes målmedvetna arbete som prosaberättare, poet och dramatiker. Lagerlöfs förankring i den värmländska berättartraditionen samt hennes intresse för andlighet, sagor och övernaturliga motiv återkommer Palm ofta till. Samtidigt skildras naturligtvis också fredsaktivisten, resenären, bruksägaren och familjeförsörjaren.
I sina förhållanden med Sophie Elkan respektive Valborg Olander fann Lagerlöf inte bara kärlek och närhet utan också intellektuell gemenskap, inspiration och bekräftelse. Allt detta mot bakgrunden av den tidens omvälvande samhällsförändringar och dramatiska politiska skeenden, samt två världskrig.
Palm tar ett stadigt avstamp i den oerhört rika biografiska och litteraturvetenskapliga forskningen om Lagerlöf. Därför är denna biografi framför allt en författargärning snarare än en forskargärning – men en mycket läsvärd sådan.