Angela Davies var sin tids, det sena 1960-talets, Pussy Riot-rörelse, fast i USA. Hon var filosofiprofessorn och feministen som blev av med sitt jobb därför att hennes uttalade kommunistsympatier blev för mycket för universitetsledningen och till och med för USA:s president Ronald Reagan.
Ett tag var hon med i Svarta pantrarna, den mer militanta delen av den svarta medborgarrättsrörelsen.Hon var kontroversiell och stridbar, bland annat starkt kritisk till fångvården i USA och sågs ofta demonstrera och tala inför folksamlingar.
I dokumentären sägs att hon skaffade vapen på grund av hotbilden mot sin person och därför att hon inte litade på att polisen skulle skydda henne när det gällde.
De pistolerna blev hennes olycka.
På något sätt knöts de till en väpnad och blodig incident i en rättegångssal och Angela Davies blev en av USA.s mest jagade brottslingar. Hon greps, men frikändes på alla punkter vid en rättegång 16 månader senare och hälsades som politisk hjälte av samtidens radikala intellektuella.
En hel del färgflimrande och svartvita dokumentära bilder fladdrar förbi och mycket är välvalt. Men varför berätta om själva upprinnelsen till jakten på Angela Davies så kryptiskt? Ingen kan väl begripa hur denna gisslansituation förlöpte efter dessa bildklipp i staccato?
Nästan lika kryptiska, gränsande till innehållslösa, är intervjuerna med Angela Davies ”i dag” (filmen är inspelad 2012). Nog måtte hon väl ha mer färg och must att delge filmpubliken från sitt eget livsöde? Kanske frågorna hon får från dokumentärfilmaren är för lama och inställsamma. För filmen är nog menad att vara ett hyllningsporträtt. Men dessvärre är den inte särskilt engagerande.