Doug Seegers tycks denna vår och sommar ha blivit hela Sveriges kelgris. Han slog igenom i programmet ”Jills Veranda” med programledaren och countrysångerskan Jill Johnson och det är hon som får äran för att han befinner sig i Uppsala denna kväll, han benämner henne kärleksfullt som sin ängel sänd från ovan. Doug Seegers framstår som en mycket ödmjuk människa, på gränsen till blygsam om man betänker att Rolling Rootsy Revue, som kvällen benämns, snarare är ett Seegerståg som får Rocktåget att framstå som en dressin mer än en ambulerande Americanafestival. Detta manifesteras också i att merparten av publiken går hem när Seegers går av scenen. Men innan dess har de bjudits på en styv timme Nashvillecountry där den i mellansnacket något mumliga Seegers hinner framföra så väl egenkomponerade verk som covers av artister som betytt mycket för honom. Vi får både Hank Williams samt Gram Parsons-duetten ”She” där Ellen Sundberg får agera ställföreträdande Emmylou Harris, något hon gör med den äran.
Svenskarna, speciellt den äldre generationen tycks älska country och det skulle kunna ha att göra med country och bluegrass många likheter med den svenska dansbandsmusiken. Det görs under Seegers spelning flera försök till att dansa i publiken och det hade nog definitivt blivit så om det hade gått att röra sig ordentligt.
I slutet skojar Seegers om att han nästan håller på att glömma låten som tog honom till Sverige och tillägger att den kommer att följa honom till graven. Efter att de sista tonerna av monsterhiten ”Going down to the river” klingat ut brakar ett öronbedövande bifall lös och det är ingen tvekan om att detta är Doug Seegers sommar.
Willy Clay Band är ett gäng grabbar som trots det amerikaniserade namnet härstammar från Kiruna. De har genom åren bland annat hunnit med att vara förband åt John Fogerty i Globen, men denna kväll var det alltså det betydligt mindre Katalin som var skådeplatsen. Då många ur publiken nu droppat av är det klart glesare på golvet men en kärna längst fram tycks ha kommit enbart för att se just Willy Clay Band. Bandet gjorde sin första spelning på tre år i torsdags men tycks inte vara ringrostiga alls. Möjligen kan det vara det norrländska mellansnacket som gör att bandet för tankarna till ett mer countryfierat Bo Kaspers Orkester på engelska. Ett av kvällens starkaste ögonblick är när de hyllar Katalinprofilen Ulf Carlsten och gåshuden bör ha varit påtaglig för de som kan sin Uppsalahistoria .
Jason Isbell jämförs ofta med namn som Ryan Adams, John Mayer och Damien Rice. Snart kan han vara större än dem alla. För det vi fick uppleva denna kväll gav ett löfte om något mer. Det kändes som en kväll som vi som de av oss som stannat kvar kommer att prata om länge. I framtiden när Jason Isbell fyller de stora arenorna ska vi säga ”Jag såg honom på Katalin”. Isbell har en fantastisk förmåga att balansera mellan glatt sväng och svärtat svårmod. Han har en röst som kan spela ut ett brett register av känslor, allra bäst visar sig detta i en makalöst vacker ”Cover me up” där hans sång går från liten och skör till att fylla ut lokalen som en rytande tornado. Rolling Rootsy Revue må i mångt och mycket tillhöra Doug Seegers men framtiden tillhör Jason Isbell.